Covid-pandemin har gjort att alla som jobbar i samhällskritiska yrken fått ställa om sina arbeten, kanske lägga i en växel till och verkligen använda sin förmåga till det yttersta för att klara jobbet. Det handlar om stressiga arbetspass, skyddsutrusning som – om den finns – är otymplig att jobba i, nya rutiner för att minska risken för smittspridning och så vidare.
Vårdpersonalen har fått en massa symbolisk stöttning som serenader och applåder, en del har fått lite mer handgriplig hjälp som matutdelning på jobbet (som det visserligen blev diskussion om hur det blev då, då, eftersom de skulle få den gratis). När det gäller riktig stöttning, det som är viktigt för att få dessa människor att stanna i sina yrken och orka till pension, så behöver vi alla fundera igenom vad det är för vård vi verkligen vill ha. Är arbetet värt att betala för? Hur många tror att det kommer att lösa sig bara vi inte pratar om det? Ytterst är det politikerna som avgör hur vården ska se ut, vad som ska prioriteras och vad som ska väljas bort. Det där att välja bort vad vården ska hjälpa till med kommer antagligen bli allt vanligare när det saknas erfaren och kvalificerad personal. Vilka politiker som beslutar om våden är det du och jag som väljer. Hur vill vi att beredskapen ska se ut vid nästa katastrof? Vilken vård tycker vi att vi ska kunna förvänta oss i framtiden?