Idag är det Världshälsodagen och eftersom det är sjuksköterskans och barnmorskans år i år ligger fokus på uppmärksamheten där och hur viktiga de är generellt men också specifikt nu under coronakrisen.
I ljuset av coronavirusets härjningar runt om i världen och de insatser sjuksköterskor gör för att hjälpa sjuka och döende människor så kom WHOs år för att uppmärksamma sjuksköterskor och barnmorskor väldigt lägligt.
Krisen sätter verkligen fingret på nödvändigheten av att ha tillräckligt med vårdande personal. Till och med Sverige som har mycket högspecialiserad vård behöver fler sjuksköterskor och barnmorskor. Det är ingen nyhet, den ökande bristen har varit pågående sedan millennieskiftet när jag slog in på den banan och på många håll är behovet skriande. Lösningen har varit att dra ner på vårdplatser och stänga avdelningar.
En sådan här kris ställer naturligtvis extraordinära krav på alla i samhället att göra vad vi kan för att fördröja smittspridningen och hjälpa till där vi kan. Det känns bra att se hur människor hittar sätt för att hjälpa varandra få hem mat eller stödja lokala restauranger på olika sätt. Det känns också bra att det går så bra att mobilisera människor som står utan arbete, permitterade eller uppsagda, att hoppa in och hjälpa till där det går. Till och med i vården.
Min förhoppning att allt detta ska leda till att löner och arbetsvillkor för alla som jobbar i vården och för all del alla samhällsbärande yrken, att de som fått livsviktig hjälp och fått se arbetet från insidan ser till att påverka politiker och chefer i rätt riktning. Att få en massa hjärtan eller applåder medan en gör sitt arbete kan vara peppande i stunden men är inte så mycket värt om stödet inte följer med när bördan från coronaviruset lättar igen och vardagen återkommer.
