Anknytning är det speciella band som uppstår mellan två individer när de lär känna varann och känner att de bryr sig om varann. Inom anknytningsteorin skiljer man mellan barnets anknytning till föräldern och förälderns bindning till barnet. Bindningen mellan från den vuxna till barnet är något som sker instinktivt. Det har utvecklats med evolutionen för att garantera att barnet blir beskyddat så att det kan överleva. Bindningen har också en biologisk funktion. Känslomässiga processer ligger till grund för det känslomässiga beteendet och ett biologiskt kontrollsystem i hjärnan reglerar det känslomässigt drivna instinktiva beteendet som är centralt för att styra våra hämningar. Detta styrs från den högra hjärnhalvan, under barnets första levnadsår är det denna del av hjärnan som är dominant. Vill man beskriva anknytning/bindning biologiskt kan man påstå att det är en växelverkande reglering i den biologiska synkroniseringen mellan organismer.
Omgivningen påverkar i vilken grad bindningen lyckas och svåra upplevelser kan påverka förmågan att binda sig till barnet på ett negativt sätt. I bindningen mellan mor och barn är den till att börja med rent fysisk, efter hand kommer också ett psykiskt band där de båda individerna känner trygghet i varandras sällskap. Barnet känner sig tryggast i moderns famn, bröst mot bröst. I moderns famn vågar barnet möta värden, fullständigt trygg. Även om bindningen går i båda riktningar är det modern som först knyter an till sitt barn. Vanligtvis kan detta ta ett par veckor.
Alla föräldrar binder till sina barn på sitt eget sätt. Hur detta görs beror till stor del på vad de bär med sig i sin psykologiska ryggsäck. Omedvetet följer de flesta vuxna ändå ett av ett antal grundläggande mönster.
- hålla föräldraupplevelsen på avstånd för att bemästra omställningen, de hänger sig inte åt graviditeten och håller distans till sina egna upplevelser av sina föräldrar och sin barndom.
- uppslukas av föräldrarollen, de har ofta ett tätt knutet förhållande till sina egna föräldrar och kommer kanske att binda sina egna barn till sig på samma sätt, de har i allmänhet lätt att kasta sig in i nära relationer över huvud taget.
- medelvarianten hamnar mitt emellan de båda första och här har föräldern lätt att engagera sig i sitt nyfödda barn samtidigt som den släpper in andra människor i den lilla sfären av förälder-barn.
Ingen människa passar helt in i någon av modellerna men de flesta ligger närmast någon av dessa.
Anknytning handlar också om förändringar som sker i barns anknytning till föräldrar eller andra viktiga personer under deras första levnadsår och om känslomässiga band genom hela livscykeln. Den första anknytningen sker när föräldern binder till sitt barn och barnet så småningom knyter an till föräldern. Andra viktiga anknytningsprocesser sker senare i livet till partnern, vänner och släktingar. I en studie där de filmade mor och barn 12 veckor efter förlossningen fann de att den grad modern knyter an till sitt barn till viss del kan förutses genom det sätt hon knyter an till sitt barn redan under graviditeten.
Redan direkt efter födelsen ges föräldrarna redskap att knyta an till sitt barn. Både mamman och pappan känner igen sitt nyfödda barns doft, doften liknar den gravidas så som den var mot slutet av graviditeten. På så sätt kan föräldrarna känna igen sitt barn och binda till det.
Det finns ett samband mellan trygghet och temperament, det beror lite på vilken betydelse som läggs i begreppet temperament. Anknytningen har inte så stor inverkan på barnets blyghet, det har mer med personlighet att göra även om det går att hjälpa barnet fram. Däremot är trygga barn lugnare, de blir mer tillmötesgående och blir mindre undvikande samt uppvisar ett mer positivt beteende på det stora hela än barn som har en dålig anknytning till sina föräldrar när de är i hemmiljön. I en ovan miljö blir skillnaderna ännu större. Föräldrarnas anknytning till barnet är viktiga eftersom de både fyller olika funktioner och kompletterar varann. Det är svårt att veta riktigt på vilket sätt det påverkar eftersom många studier är gjorda i USA där de bland annat har mycket kortare föräldraledighet. Allra bäst mår de barn där båda föräldrarna knutit an till sitt barn men minst en förälder måste binda till barnet eftersom en dålig eller obefintlig anknytning kan leda till att barnet får en sämre självkänsla och självtillit samt upplever ett sämre egenvärde än andra barn.
Hur vi fungerar inom familjen påverkar barnet i högsta grad. Om föräldrarna har många konflikter blir det lätt konflikter mellan syskon, påträngande och överkontrollerande förälder likaså liksom en osäker anknytning mellan föräldern och barnen. Vänliga och medkännande partner underlättar den sociala interaktionen mellan syskonen. De tidiga erfarenheterna med första barnet hade en bestående effekt på syskonens förhållanden till varann liksom på vilket sätt föräldrarna behandlade syskonen olika. Ibland spekuleras det i om personer som bara håller sig till kortvariga förhållanden haft en dålig anknytning till ena eller båda föräldrarna, det verkar inte ha någon större betydelse utan beror troligen på andra orsaker.
Samtidigt som föräldrar och barn behöver knyta an till varann behöver föräldrarna kunna tillåta barnet att frigöra sig. Enligt en amerikansk studie var det så att mammor som har separationsångest och en osäker anknytning till sitt barn ofta själva har haft en osäker barndom där de hade flera negativa minnen och där deras egen frigörelse undergrävts på olika sätt. En partnerrelation där man har en trygg anknytning till varann är också den där parterna trivs bäst, litar mest på varann och har lättast att leva tillsammans.
Det är inte förrän runt millennieskiftet de man började forska på det som kan antas vara dåliga anknytningsmönster, dessa studier har kunnat visa att en dålig anknytning kan påverka barnets utveckling negativt. I allmänhet handlar det om passiva föräldrar eller föräldrar som har olösta problem efter förluster eller trauman som har svårigheter att knyta an till sitt barn. Oorganiserad anknytning kan förklaras som att barnet utsätts för konflikten mellan närmande och undvikande där föräldern utgör en källa för såväl hot som trygghet. En liknande konflikt kan man se hos vuxna som lider av borderline-störningar i sin personlighet.