Jag tror att den första förlossningen jag såg på TV var när Raskens Ida var uppe på loftet på deras soldattorp och födde ett av sina många barn. Förlossningen startade hastigt och hon hann inte ta sig ner utan födde där uppe. Ensam och i fruktansvärda plågor. Åtminstone är det den bilden jag har i huvudet nästan trettio år senare. Jag tror inte att det har påverkat mig nämnvärt inför mina förlossningar men jag kan inte låta bli att fundera över hur bilden av den gravida eller födande kvinnan förmedlas.

Another series, ’The Body Story’, shows the embryo as a scheming alien which first takes endocrine control over the mother’s whole physiological system and then ruthlessly exploits her body in its own interest. She is perceived as victim, passively suffering the fetal conquest.

Sheila Kitzinger and Jenny Kitzinger’s Letter from Europe Childbirth and Breastfeeding in the British Media BIRTH March 2001 Vol 28.1

Många filmer och TV-serier kommer från USA. Där har man dessutom en annan handläggning av kvinnan under hennes graviditet och vid förlossningen, där träffar hon obstetrikern (specialistläkare) istället för barnmorskan och man gör fler kontroller varje gång. Den vanligaste TV-förlossningen börjar väl med kraftigt insättande värkar som gör att kvinnan knappt kan stå rak. Mannen får panik och i värsta fall får han till och med fel kvinna med sig till förlossningen. Färden till sjukhus går i blåljusfart, ofta med en taxichaufför som aldrig verkar ha varit med om detta förut. Väl på sjukhus kopplas diverse apparater till kvinnan, hon kläs i grön operationsduk från hals till hälar. Förlossningen dirigeras av en bestämd läkare och kvinnan lyder order. När barnet föds lyckas läkaren lirka ut barnet nästan utan att lyfta på operationsduken. Därefter ligger mamman lyckligt omstoppad i en mysig sjukhussäng med barnet i famnen och nappflaskan i högsta hugg – det är inte ofta men ser en ammande mamma på film. När det är dags att åka hem skjutsas hon i rullstol till entrén där den lycklige fadern tar emot med blommor och ballonger.

Monty Python har gjort en underbar scen där de gör parodi på den sortens förlossningar. Där börjar läkaren att ta in diverse viktig apparatur, ju dyrare desto bättre och allra viktigast är apparaten som säger ”ping”! Till slut, mitt i all apparathysteri, kommer obstetrikern på att något saknas – patienten! Så rullar det på. Helt obetalbar humor.

Numera kan man se dokumentärer om hur det är att vänta och föda barn. Till och med på svenska. Det tycker jag är bra även om det till och med i dessa kan kännas aningen tekniskt-medicinskt fokuserat ibland. Även om teknik och medicin är viktiga delar i många förlossningar så är det så mycket annat runt omkring som skulle vara så bra att visa, inte minst i filmer där kvinnan är gravid och ska föda. Alla tankar graviditeten för med sig (de flesta kvinnor på film verkar helt oberörda om det inte är så att de mår illa förstås), sammandragningarna i graviditeten som ett tecken på att kroppen tränar, att förlossningssmärtan kan sitta på fler ställen än mitt fram på magen (vilket sällan överensstämmer helt med verkligheten) eller att det finns fler förlossningsställningar än gynställning tycker jag skulle vara spännande att få se i en film eller TV-serie.Continue Reading

Ett barn som inte genast vill suga tag i bröstet kan få vilken mamma i offentligheten som helst att börja svettas. Detta är ett passionsdrama som inte bara avslöjar mammans dåliga förmåga att ta hand om barnet, det försvårar också försöken att hålla handlingen hemlig för omgivningen. Det bästa vore ju om kvinnan kunde tanka barnet som vore det välling eller vatten så allt kunde vara över så smärtfritt som möjligt.

There is evidence that women breastfeed longer when they feel comfortable about doing it in front of other people. One obstacle they encounter is that breastfeeding openly is often perceived as a form of exhibitionism. So if breastfeeding is to take place outside the home many women feel relaxed only when the act is disguised.

Sheila Kitzinger Modesty in Breastfeeding MIDIRS Digest, September 2000

Sheila Kitzinger skriver om att kvinnor ammar längre om de tycker att det går bra att göra det inför andra människor. Det finns nämligen ett hinder som gör att många kvinnor drar sig för att amma offentligt: de ses som exhibitionister vilket gör att de själva eller andra anser att det anständiga vore att dölja vad de håller på med. Att göra något så oanständigt kan göra både utövaren och åskådaren generade.

Inte nog med att en del ser offentlig amning som en exhibitionistisk handling, det kan till och med upplevas som om de båda njuter av amningsstunden. Barnet sörplar, smackar och hugger efter bröstet som en hungrig gökunge – en högljudd njutningsstund som saknar all anständighet! För att inte tala om en mamma som ammar ett större barn, ett barn på två-tre år som själv söker efter bröstet!!!

Tja, vad ska man göra då om man vill amma så länge som möjligt men har svårt att bortse från vad andra kanske tänker när de ser en ammande mamma? Kanske man själv bär på liknande tankar när man ser en annan mamma som ammar? Det är inte så lätt att ändra sin inställning ens med den bästa vilja i världen. Det man kan försöka tänka på är att amning är en naturlig del i ett spädbarns liv de första månaderna när det behöver modersmjölken som sin enda föda, även efter den tiden är den också naturlig även om det bara innebär en efterrättsskvätt eller tröst i en ovan situation. Barn är naturliga i sitt sätt att vara och har ännu inte lärt sig att man ska äta tyst och effektivt, ibland kanske du själv tuggar lite långsammare för att hinna njuta av din favoriträtt? Kanske smackar du till och med lite?Continue Reading

Hemma igen efter en vecka i solen (Los Gigantes på Teneriffa). Här kommer en kort, något snurrig berättelse om hur det var att åka bort meden 1,5 åring och en (nästan) 3 månaders bäbis.

Vi hade med två ombyten av kläder (och ett litet paket resetvättmedel), blöjor för ett par dagar ifall det skulle vara svårt att hitta, välling och flaska eftersom det ändå inte tar så stor plats. Solhatt ska man ha i solen, nappflaska är praktiskt att ha vatten i när man är ute – det blir inte så mycket spill.

Flygresan gick över förväntan! Vi letade efter billiga sulkysar till åtminstone förstisen innan vi åkte iväg men innan vi fått fingrarna ur ändan och åkt in till OBS där de var hade de hunnit ta bort dem ur hyllan, så det blev till att ta stora syskonvagnen. Inte helt fel ändå eftersom minstingen är så liten ännu. Liften/insatsen fick vi ha med på flyget förutom handbagaget, jättebra att ha minstingen i den när man är van att ha honom i MaxiCosin annars när man är ute och far.

På vårt flygplan (Britannica) fanns inga sådana där nät som man kan lägga bäbisen i utan vi fick ha honom i knäet hela tiden, båda barnen fick varsitt bälte att sätta fast i våra vid lyft och landning. Det gick bra, men det satt minst sagt konstigt på minstingen och "rann" lätt av honom. Får man inte extrasäte för babyskyddet så är det nog nästan omöjligt att få plats med den, inte kan man få ner den på golvet (det var knappt det gick att få ner ryggsäcken och inte får den plats i knäet heller. Men vill man chansa så har man säkert användning för den om man vill hyra bil när man kommer fram. Där vårt sällskap hyrde bil hade de bilbarnstolar, men de var inte för de minsta barnen utan från ett par-tre år och uppåt.

Vagnen var ju oumbärlig, perfekt sena kvällar på restauranger då barnen kunde sättas där för att sova. Bökig på dagarna då varken butiker eller trottoarer var tillräckligt breda för en syskonvagn (varför använda trottoaren till att gå på när det passar mycket bättre att ställa bilen på den). Nästa gång investerar vi nog i varsin sulky om vi inte kan låna ihop till ett par. Bärselen hade vi med oss. Jättebra att ha när inte vagnen dög att ligga i. Edvin somnade flera gånger i den när vi gick omkring.

Nappflaskan tyckte jag var bra att ha med som vattenflaska. Eftersom vi var rädda att förstlingen inte skulle få tillräckligt med vätska så gav vi honom välling till frukost, inte för att det var tillräckligt men kanske mer än han annars skulle druckit.

Det här var lite om det praktiska på resan, i övrigt var det härligt att komma ifrån höstrusket ett tag! minstingen sov hela nätterna därnere, tyvärr var det alltför lätt att falla tillbaka i gamla mönster när vi kom hem igen…

När det gäller mat och blöjor tog vi med det mest nödvändiga bara och satsade på att köpa vad vi behövde där nere för att få så litet bagage som möjligt. De har ju barn där med.

Continue Reading

Mallis -05Vi var till Mallorca i två veckor när minsta sonen var 2 månader. Då ammade jag fortfarande helt och behövder inte ha med mat, nappflaskor eller liknande. Det vi hade med oss för att skydda bebisen mot solen var solkräm med fysikaliskt skydd, han fick sitta i skuggan i vagnen så mycket det gick. Den använde vi på de delar av kroppen som inte täcktes av sol. Blöjor tog vi också med ett stort paket som tur var, paketet räckte bara drygt en vecka så vi fick köpa nya där nere, de billigaste vi hittade var dubbelt så dyra som hemma. Även om det är tråkigt att bära blöjor på resan ner så tycker jag det är värt det, utrymmet som blir över till hemresan kan man stoppa souvernirer i 😉 En bärsjal är faktiskt oerhört praktisk när man är ute och går eller åker buss (ibland kan det vara bökigt att ha med vagnen), lilleman sov eller bökade runt i sjalen när vi var ute på våra utflykter och verkade riktigt nöjd med tillvaron. Tja, det var väl de viktigaste sakerna, svala kläder och så också förstås…

Ska man åka till medelhavet med små barn tycker jag att man ska åka på våren eller tidigt på sommaren. Vi var dit vid månadsskiftet maj-juni och det var helt perfekt, varmt som en vanlig svensk sommar, inte så mycket turister och grönt! Vi hade vagn med oss men bar mest i bärsjalen, bebisen (som var 2 månader då) sov eller bökade runt lite därinne och det gick att göra riktigt långa turer innan han tröttnade. Mallorca har både busslinjer och tåglinjer, vi utnyttjade båda delar. Med en bebis är det ganska trevligt att göra en buss- eller tågutflykt – det finns aircondition och man kan amma när bebisen blir hungrig.

Jag vet inte hur de ser på amning i Spanien eller hur turister från andra länder gör det så jag försökte att sätta mig så att så få som möjligt skulle uppfatta det som stötande. Då är bärsjalen bra att ha med, den kan dölja lite att man ammar och den skyddar bebisen mot solen när man lägger över den.

Finns det möjlighet så tycker jag att man kan hyra eller låna vagn, de som finns där nere är inte riktigt anpassade för riktigt små bebisar men det är otroligt tråkigt om den egna vagnen skulle gå sönder i hanteringen på flyget, jag vet. Även om man inte tror det ska hända en själv så inträffar det ibland och man får kalkylera lite med riskerna innan man bestämmer sig.

Att flyga var en liten historia i sig men låt oss säga så här: det är inte roligt att sitta fast på en flygplats, men inte så mycket att göra åt och det är sådant som händer. Man får göra det bästa av situationen. För oss och bebisen fungerade det ändå riktigt bra att flyga, jag tror faktiskt att det fungerar bäst att flyga med bebisar som är några månader gamla eller lite större barn. I åldern däremellan kräver de aktivitet på ett annat sätt och har inte något tidsbegrepp när de har det tråkigt. Jag ammade vid start och landning ammade jag, det fungerade bra. Tyvärr är det lite svårt att veta i förväg när man ska börja att amma – åtminstone om man inte flyger så ofta – så han var klar när det började trycka i öronen. Det verkade ändå som om han kompenserade automatiskt eftersom han låg och sög tomt med munnen.

På det stora hela tycker jag att det var trevligt att vara ute och resa med liten bebis. Han krävde inte så mycket mer än mat och sömn. Vi fick planera våra dagar lite, skugga mitt på dagen och de lite längre promenaderna på kvällen. Bada och sola blev det oftast på förmiddagen en stund tills lilleman sade ifrån att det var för varmt.

Continue Reading

Inte ens om man ser till det egna minnet tror jag att man någonsin kan bli förstföderska igen. Även om mycket har stuvats undan i det undermedvetna så dyker det upp små glimtar igen när man har sitt barn hos sig. Det skulle väl vara för det faktum att utbudet av saker-som-man-inte-kan-vara-utan verkar öka exponentiellt för varje år. När jag fick mina båda första barn visste jag inte att det var nödvändigt med speciella behållare för använda blöjor eller att man kunde linda ett tygskynke om sig och bära barnet i. Den där speciella blöjhinken klarar vi oss faktiskt lika bra utan med tredje barnet men bärsjalen är ett underskattat hjälpmedel som jag önskar jag hade haft tillgång till mycket tidigare.

Hur är det egentligen när man är gravid igen, men har 10 år mellan barnen? Räknas man som en förstagångsföderska då?

Att man skulle räknas som förstföderska efter ett visst antal år är nog ett lite gammaldags sätt att se på det. Vävnaderna i livmodern, runt buken och i underlivet har töjts ut, inte minst bäckenbotten har påverkats. Det kan man se på äldre kvinnor som inte fött barn på många år att graviditeten har satt sina spår. Nyare forskning har till exempel visat att det inte i första hand är förlossningssättet som påverkar risken för inkontinens utan de förändringar som sker i och med graviditeten som påverkar mest.

Vad som däremot verkar kunna påverka hur graviditeten blir är om man har en ny pappa till barnet oavsett om du har ett år eller tio år emellan barnen, har man t.ex. haft havandeskapsförgiftning vid tidigare graviditeter kan man klara sig undan om man har en ny pappa. Det finns lite fler sådana saker som kan ändra sig med vilken pappa man har till barnet men i kroppen blir du aldrig mer förstföderska.Continue Reading

En lång väntan som bara blir längre dag för dag, vid senaste barnmorskebesöket sade barnmorskan att hon inte trodde vi skulle ses igen men det verkar nog bli så ändå… Att vänta barn i nio månader är en lång tid, att vänta längre kan kännas som nio månader om dagen. Vänner och släkt ringer ideligen och frågar om man är hemma fortfarande. Nötter!!! Hade jag varit på förlossningen antar jag att jag inte hade svarat i telefonen hemma.

En ”normal” graviditet varar i 40 veckor /- 2 veckor. Att föda i normal tid eller ”i tid” innebär alltså allt från 38 till 42 veckor. Innan dess föder man tidigt och efter det sent. Det är inte säkert att ens det räknas som utanför tiden, det beror på hur barnet mår. Ett barn som föds vid 36 fullgångna veckor kan må lika bra som ett annat som föds efter 40 veckor, barnet räknas visserligen som tidigt fött men behöver inte nödvändigtvis någon speciell vård för det. Tvillingar och andra -lingar föds ofta före beräknat förlossningsdatum, ju fler man väntar desto tidigare, men det är inte ovanligt att det kan gå 40 hela veckor också.

Av någon anledning så verkar det bara vara så att en del kvinnor bär sina barn längre än andra, de verkar ha bra förutsättningar för sina barn där inne i livmodern. ”Det känns inte som om jag fått en bebis”, tycker en del som gått länge och får ett lite större barn. Nej, så är det kanske. Visst har barnet samma behov som vilken nyfödd som helst men på en del sätt verkar det som om barn som ligger länge i livmodern fortsätter utvecklas därinne också och verkar mognare när de föds. Det räcker inte att barnet är stort för att man ska få den känslan utan det måste få ligga i livmodern i motsvarande utsträckning också.

En av de största rädslorna när det gäller överburenhet är att moderkakan ska sluta fungera. Därför brukar man få gå på kontroller på specialistmödravården när man gått 42 fulla veckor. Med tiden åldras moderkakan och till slut börjar den fungera allt sämre. Det finns dock en stor reservkapacitet och det ska mycket till innan barnet påverkas. Även om risken för barnet ökar ju längre man går över tiden så är risken ändå mindre än för de flesta andra vanliga komplikationer.

Hur länge man får vänta ytterligare innan läkarna på specialistmödravården väljer att ta i med hårdhandskarna för att få ut barnet varierar lite från plats till plats och naturligtvis beror det också på hur barnet verkar må. Någon gång runt 43 veckor görs i allmänhet något, oftast igångsättning med prostaglandiner eller värkstimulerande dropp. Ibland går det snabbt att få igång förlossningen och ibland tar det ganska lång tid. Till slut kommer barnet ändå.

Att njuta av sin graviditet efter 42-43 veckor är lättare sagt än gjort, men tänk på att egentligen finns det inget bättre ställe för ditt barn att vara på om det ändå har bestämt sig för att det trivs där!Continue Reading

Som en del i förlossningsförberedelsen borde det alltid ingå moment där man får träna sig i att tänka positiva tankar. De kan hjälpa en när det känns jobbigt och när man bara vill ge upp. Dels skapar positiva tankar positiva spiraler i motsats till om man intalar sig att det aldrig kommer att gå, dels kan de vara något att hänga upp tankarna på när smärtan är det som överskuggar hela ens varelse. Nedan hittar du ett urval av positiva tankar som man kan upprepa för sig själv. Gärna någon gång om dagen, med lite tur kan det bli en självuppfyllande profetia. Välj någon du tycker om eller hitta på en egen.

Mitt psyke och min kropp kan klara av en förlossning.

Jag kommer att få ett starkt och friskt barn.

Jag litar på att min kropp kommer att kunna föda mitt barn.

Jag litar på att mina instinkter kommer att leda mig i förlossningen.

Jag litar på att jag har en känsla för vad som är bäst för mitt barn.

Jag är en stark kvinna som klarar att föda mitt barn.

Bara jag kan föda mitt barn och jag klarar av den utmaningen.

Det är vårt barn och min kropp, ingen annans.

Min kropp är en vacker och fantastisk skapelse.

Det är viktigt att jag är ärlig mot mig själv.

Jag lyssnar till min kropp och mina egna önskningar.

Jag förtjänar den förlossning jag önskar.

Jag litar på min kropp.

Jag litar på den smärta jag upplever.

Jag litar på mitt värkarbete.

Jag litar på vårt barn.

Jag är beredd att uppleva de känslor som kan komma över mig.

Jag litar på att mitt bäcken och min bäckenbotten kommer att öppna sig för vårt barn, så som det gjort för en massa andra kvinnor före mig.

Min kropp är vacker, kapabel att föda och stark.

Jag accepterar mig själv precis som jag är, här och nu.

Jag känner en inre frid och skönhet.

Jag accepterar denna förlossning som min förlossning och tror att det som sker är det som är bäst för mig och mitt barn.

Jag älskar och accepterar min kropp fullständigt, precis som den är.

Jag känner kärleken från de människor som omger mig.

Mitt barn vet att allt är som det ska.

Jag vet i mitt hjärta vad som är bäst för mitt barn, det är bara mitt medvetande som måste lära sig det.

Bra och starka värkar hjälper mitt barn att komma till världen.

Min kropp har kunskapen att föda vårt barn.

Mitt barn vet när och hur det ska födas.

Mitt barn kommer att födas friskt och i precis rätt tid.

Min kropp när mitt barn.

Precis som min kropp vet hur den ska få mitt barn att växa så vet den hur den ska föda barnet.

Förlossningen är en invärtes process där jag känner vad som händer i den nedre delen av kroppen. Det är en process där jag växer som människa, precis som all personlig utveckling är en process som sker inuti mig.

Jag tänker på viktiga och bra händelser i mitt liv och låter dem skapa en positiv känsla inför förlossningen.

Jag använder positiva upplevelser och människor som är bra för mig för att kunna fokusera på graviditeten och förlossningen.

Jag ser fram emot att snart få träffa barnet som växer i mig.

Jag litar på att min kropp vet vad den ska göra.

Jag fokuserar på min andning för att kunna slappna av och släppa ut barnet.

Jag låter min kropp och mitt barn ta hand om förlossningen.

Omföderska:

Detta är en ny förlossning och ett nytt barn, båda unika.

Jag ser min förra förlossning som en erfarenhet jag lärt av och som fått mig att växa som människa.Continue Reading

Gravid igen? Förra gången gick ju det där med förlossningen inte så bra. Eller bra och bra, både jag och barnet mådde ju bra men det blev ju inte som jag hoppats utan det slutade med akut kejsarsnitt. Hur ska det gå den här gången? Ska jag ens bry mig om att försöka föda vaginalt denna gång? Det kanske är bäst att försöka få igenom ett planerat snitt på en gång?

Ja, det var mina egna tankar inför min andra förlossning. Det är normalt att oroa sig inför den kommande förlossningen, de flesta av oss har väl fått någon skräckhistoria till livs och av någon anledning väljer extra många vänner och bekanta att bre på med sina hemska historier när de ser att man väntar barn. Har man då redan varit med om en jobbig förlossning redan, en förlossning som slutat i skrik och panik och en hastigt påkommen operation så är det inte så konstigt att man har lite extra många funderingar inför det som komma skall.

Min första förlossning slutade i ett akutsnitt efter tre dagars igångsättningsförsök och en lång dag med verkningslösa värkar. Jag hade gått över tiden och man tyckte att det var dags att få ut barnet som föddes i v43 1.

Inför andra förlossningen funderade jag en hel del kring det som hänt förra gången. Skulle jag gå över tiden igen? Hur skulle jag göra om de ville sätta igång mig igen? Tvärvägra och begära kejsarsnitt? Vänta ut barnet tills det behagade komma av egen kraft? Vissa stunder ville jag ”beställa tid” för ett kejsarsnitt sista dagen som de eventuellt skulle låta mig gå till för att slippa riskera att bli liggande på sjukhus flera dagar utan att få igång förlossningen. Det skulle ju inte vara särskilt praktiskt att ligga inne länge heller med tanke på att vi hade en liten pojke som jag antagligen skulle längta mig fördärvad efter. Andra stunder tänkte jag att jag ska minsann vänta tills förlossningen kommer igång av sig själv, vänta så länge det över huvud taget går utan att riskera barnets liv. Första barnet mådde bra trots att jag burit det så länge och jag var övertygad om att det säkert hade klarat en vecka till i magen.

Tiden gick och jag närmade mig 42 fullgångna veckor, knappast med raketfart utan snarare sakta men säkert. Jag började få förvärkar som faktiskt var ganska jobbiga men jag visste ju att det var ganska vanligt för omföderskor så det skulle nog dröja tills de fick lov att snitta ut bäbisen den här gången med. En vän som var på besök log överseende och tyckte väl att ”visst, visst, vi får väl se”.

Dagen därpå var det dags för den första överburenhetskontrollen. Allt stod väl till, barnet mådde bra, det fanns fostervatten och moderkakan verkade fungera – men de där förvärkarna? Läkaren som gjorde ultraljudet erbjöd mig att stanna kvar på sjukhuset och jag nappade på förslaget eftersom det varit ganska jobbigt att åka in till sta’n i bilen.

När jag kom ner på förlossningsavdelningen och blivit inskriven var jag tvungen att gå på toaletten, där gick slemproppen. Då var alltså förlossningen på gång ändå? Men det gjorde ju inte ont? Jovisst gjorde det ont, men inte på det sätt jag trodde det skulle göra när man födde barn. Förra gången var det en mer outhärdlig smärta, okontrollerbar på något vis – ”droppsmärtor”. Tre timmar senare var barnet fött och jag hade klarat det med lustgas som enda smärtlindring! Vilken känsla! Jag kunde!Continue Reading