En gång kejsarsnitt, alltid kejsarsnitt?
Gravid igen? Förra gången gick ju det där med förlossningen inte så bra. Eller bra och bra, både jag och barnet mådde ju bra men det blev ju inte som jag hoppats utan det slutade med akut kejsarsnitt. Hur ska det gå den här gången? Ska jag ens bry mig om att försöka föda vaginalt denna gång? Det kanske är bäst att försöka få igenom ett planerat snitt på en gång?
Ja, det var mina egna tankar inför min andra förlossning. Det är normalt att oroa sig inför den kommande förlossningen, de flesta av oss har väl fått någon skräckhistoria till livs och av någon anledning väljer extra många vänner och bekanta att bre på med sina hemska historier när de ser att man väntar barn. Har man då redan varit med om en jobbig förlossning redan, en förlossning som slutat i skrik och panik och en hastigt påkommen operation så är det inte så konstigt att man har lite extra många funderingar inför det som komma skall.
Min första förlossning slutade i ett akutsnitt efter tre dagars igångsättningsförsök och en lång dag med verkningslösa värkar. Jag hade gått över tiden och man tyckte att det var dags att få ut barnet som föddes i v43 1.
Inför andra förlossningen funderade jag en hel del kring det som hänt förra gången. Skulle jag gå över tiden igen? Hur skulle jag göra om de ville sätta igång mig igen? Tvärvägra och begära kejsarsnitt? Vänta ut barnet tills det behagade komma av egen kraft? Vissa stunder ville jag ”beställa tid” för ett kejsarsnitt sista dagen som de eventuellt skulle låta mig gå till för att slippa riskera att bli liggande på sjukhus flera dagar utan att få igång förlossningen. Det skulle ju inte vara särskilt praktiskt att ligga inne länge heller med tanke på att vi hade en liten pojke som jag antagligen skulle längta mig fördärvad efter. Andra stunder tänkte jag att jag ska minsann vänta tills förlossningen kommer igång av sig själv, vänta så länge det över huvud taget går utan att riskera barnets liv. Första barnet mådde bra trots att jag burit det så länge och jag var övertygad om att det säkert hade klarat en vecka till i magen.
Tiden gick och jag närmade mig 42 fullgångna veckor, knappast med raketfart utan snarare sakta men säkert. Jag började få förvärkar som faktiskt var ganska jobbiga men jag visste ju att det var ganska vanligt för omföderskor så det skulle nog dröja tills de fick lov att snitta ut bäbisen den här gången med. En vän som var på besök log överseende och tyckte väl att ”visst, visst, vi får väl se”.
Dagen därpå var det dags för den första överburenhetskontrollen. Allt stod väl till, barnet mådde bra, det fanns fostervatten och moderkakan verkade fungera – men de där förvärkarna? Läkaren som gjorde ultraljudet erbjöd mig att stanna kvar på sjukhuset och jag nappade på förslaget eftersom det varit ganska jobbigt att åka in till sta’n i bilen.
När jag kom ner på förlossningsavdelningen och blivit inskriven var jag tvungen att gå på toaletten, där gick slemproppen. Då var alltså förlossningen på gång ändå? Men det gjorde ju inte ont? Jovisst gjorde det ont, men inte på det sätt jag trodde det skulle göra när man födde barn. Förra gången var det en mer outhärdlig smärta, okontrollerbar på något vis – ”droppsmärtor”. Tre timmar senare var barnet fött och jag hade klarat det med lustgas som enda smärtlindring! Vilken känsla! Jag kunde!Continue Reading