Mallis -05Vi var till Mallorca i två veckor när minsta sonen var 2 månader. Då ammade jag fortfarande helt och behövder inte ha med mat, nappflaskor eller liknande. Det vi hade med oss för att skydda bebisen mot solen var solkräm med fysikaliskt skydd, han fick sitta i skuggan i vagnen så mycket det gick. Den använde vi på de delar av kroppen som inte täcktes av sol. Blöjor tog vi också med ett stort paket som tur var, paketet räckte bara drygt en vecka så vi fick köpa nya där nere, de billigaste vi hittade var dubbelt så dyra som hemma. Även om det är tråkigt att bära blöjor på resan ner så tycker jag det är värt det, utrymmet som blir över till hemresan kan man stoppa souvernirer i 😉 En bärsjal är faktiskt oerhört praktisk när man är ute och går eller åker buss (ibland kan det vara bökigt att ha med vagnen), lilleman sov eller bökade runt i sjalen när vi var ute på våra utflykter och verkade riktigt nöjd med tillvaron. Tja, det var väl de viktigaste sakerna, svala kläder och så också förstås…

Ska man åka till medelhavet med små barn tycker jag att man ska åka på våren eller tidigt på sommaren. Vi var dit vid månadsskiftet maj-juni och det var helt perfekt, varmt som en vanlig svensk sommar, inte så mycket turister och grönt! Vi hade vagn med oss men bar mest i bärsjalen, bebisen (som var 2 månader då) sov eller bökade runt lite därinne och det gick att göra riktigt långa turer innan han tröttnade. Mallorca har både busslinjer och tåglinjer, vi utnyttjade båda delar. Med en bebis är det ganska trevligt att göra en buss- eller tågutflykt – det finns aircondition och man kan amma när bebisen blir hungrig.

Jag vet inte hur de ser på amning i Spanien eller hur turister från andra länder gör det så jag försökte att sätta mig så att så få som möjligt skulle uppfatta det som stötande. Då är bärsjalen bra att ha med, den kan dölja lite att man ammar och den skyddar bebisen mot solen när man lägger över den.

Finns det möjlighet så tycker jag att man kan hyra eller låna vagn, de som finns där nere är inte riktigt anpassade för riktigt små bebisar men det är otroligt tråkigt om den egna vagnen skulle gå sönder i hanteringen på flyget, jag vet. Även om man inte tror det ska hända en själv så inträffar det ibland och man får kalkylera lite med riskerna innan man bestämmer sig.

Att flyga var en liten historia i sig men låt oss säga så här: det är inte roligt att sitta fast på en flygplats, men inte så mycket att göra åt och det är sådant som händer. Man får göra det bästa av situationen. För oss och bebisen fungerade det ändå riktigt bra att flyga, jag tror faktiskt att det fungerar bäst att flyga med bebisar som är några månader gamla eller lite större barn. I åldern däremellan kräver de aktivitet på ett annat sätt och har inte något tidsbegrepp när de har det tråkigt. Jag ammade vid start och landning ammade jag, det fungerade bra. Tyvärr är det lite svårt att veta i förväg när man ska börja att amma – åtminstone om man inte flyger så ofta – så han var klar när det började trycka i öronen. Det verkade ändå som om han kompenserade automatiskt eftersom han låg och sög tomt med munnen.

På det stora hela tycker jag att det var trevligt att vara ute och resa med liten bebis. Han krävde inte så mycket mer än mat och sömn. Vi fick planera våra dagar lite, skugga mitt på dagen och de lite längre promenaderna på kvällen. Bada och sola blev det oftast på förmiddagen en stund tills lilleman sade ifrån att det var för varmt.

Inte ens om man ser till det egna minnet tror jag att man någonsin kan bli förstföderska igen. Även om mycket har stuvats undan i det undermedvetna så dyker det upp små glimtar igen när man har sitt barn hos sig. Det skulle väl vara för det faktum att utbudet av saker-som-man-inte-kan-vara-utan verkar öka exponentiellt för varje år. När jag fick mina båda första barn visste jag inte att det var nödvändigt med speciella behållare för använda blöjor eller att man kunde linda ett tygskynke om sig och bära barnet i. Den där speciella blöjhinken klarar vi oss faktiskt lika bra utan med tredje barnet men bärsjalen är ett underskattat hjälpmedel som jag önskar jag hade haft tillgång till mycket tidigare.

Hur är det egentligen när man är gravid igen, men har 10 år mellan barnen? Räknas man som en förstagångsföderska då?

Att man skulle räknas som förstföderska efter ett visst antal år är nog ett lite gammaldags sätt att se på det. Vävnaderna i livmodern, runt buken och i underlivet har töjts ut, inte minst bäckenbotten har påverkats. Det kan man se på äldre kvinnor som inte fött barn på många år att graviditeten har satt sina spår. Nyare forskning har till exempel visat att det inte i första hand är förlossningssättet som påverkar risken för inkontinens utan de förändringar som sker i och med graviditeten som påverkar mest.

Vad som däremot verkar kunna påverka hur graviditeten blir är om man har en ny pappa till barnet oavsett om du har ett år eller tio år emellan barnen, har man t.ex. haft havandeskapsförgiftning vid tidigare graviditeter kan man klara sig undan om man har en ny pappa. Det finns lite fler sådana saker som kan ändra sig med vilken pappa man har till barnet men i kroppen blir du aldrig mer förstföderska.

En lång väntan som bara blir längre dag för dag, vid senaste barnmorskebesöket sade barnmorskan att hon inte trodde vi skulle ses igen men det verkar nog bli så ändå… Att vänta barn i nio månader är en lång tid, att vänta längre kan kännas som nio månader om dagen. Vänner och släkt ringer ideligen och frågar om man är hemma fortfarande. Nötter!!! Hade jag varit på förlossningen antar jag att jag inte hade svarat i telefonen hemma.

En ”normal” graviditet varar i 40 veckor /- 2 veckor. Att föda i normal tid eller ”i tid” innebär alltså allt från 38 till 42 veckor. Innan dess föder man tidigt och efter det sent. Det är inte säkert att ens det räknas som utanför tiden, det beror på hur barnet mår. Ett barn som föds vid 36 fullgångna veckor kan må lika bra som ett annat som föds efter 40 veckor, barnet räknas visserligen som tidigt fött men behöver inte nödvändigtvis någon speciell vård för det. Tvillingar och andra -lingar föds ofta före beräknat förlossningsdatum, ju fler man väntar desto tidigare, men det är inte ovanligt att det kan gå 40 hela veckor också.

Av någon anledning så verkar det bara vara så att en del kvinnor bär sina barn längre än andra, de verkar ha bra förutsättningar för sina barn där inne i livmodern. ”Det känns inte som om jag fått en bebis”, tycker en del som gått länge och får ett lite större barn. Nej, så är det kanske. Visst har barnet samma behov som vilken nyfödd som helst men på en del sätt verkar det som om barn som ligger länge i livmodern fortsätter utvecklas därinne också och verkar mognare när de föds. Det räcker inte att barnet är stort för att man ska få den känslan utan det måste få ligga i livmodern i motsvarande utsträckning också.

En av de största rädslorna när det gäller överburenhet är att moderkakan ska sluta fungera. Därför brukar man få gå på kontroller på specialistmödravården när man gått 42 fulla veckor. Med tiden åldras moderkakan och till slut börjar den fungera allt sämre. Det finns dock en stor reservkapacitet och det ska mycket till innan barnet påverkas. Även om risken för barnet ökar ju längre man går över tiden så är risken ändå mindre än för de flesta andra vanliga komplikationer.

Hur länge man får vänta ytterligare innan läkarna på specialistmödravården väljer att ta i med hårdhandskarna för att få ut barnet varierar lite från plats till plats och naturligtvis beror det också på hur barnet verkar må. Någon gång runt 43 veckor görs i allmänhet något, oftast igångsättning med prostaglandiner eller värkstimulerande dropp. Ibland går det snabbt att få igång förlossningen och ibland tar det ganska lång tid. Till slut kommer barnet ändå.

Att njuta av sin graviditet efter 42-43 veckor är lättare sagt än gjort, men tänk på att egentligen finns det inget bättre ställe för ditt barn att vara på om det ändå har bestämt sig för att det trivs där!

Som en del i förlossningsförberedelsen borde det alltid ingå moment där man får träna sig i att tänka positiva tankar. De kan hjälpa en när det känns jobbigt och när man bara vill ge upp. Dels skapar positiva tankar positiva spiraler i motsats till om man intalar sig att det aldrig kommer att gå, dels kan de vara något att hänga upp tankarna på när smärtan är det som överskuggar hela ens varelse. Nedan hittar du ett urval av positiva tankar som man kan upprepa för sig själv. Gärna någon gång om dagen, med lite tur kan det bli en självuppfyllande profetia. Välj någon du tycker om eller hitta på en egen.

Mitt psyke och min kropp kan klara av en förlossning.

Jag kommer att få ett starkt och friskt barn.

Jag litar på att min kropp kommer att kunna föda mitt barn.

Jag litar på att mina instinkter kommer att leda mig i förlossningen.

Jag litar på att jag har en känsla för vad som är bäst för mitt barn.

Jag är en stark kvinna som klarar att föda mitt barn.

Bara jag kan föda mitt barn och jag klarar av den utmaningen.

Det är vårt barn och min kropp, ingen annans.

Min kropp är en vacker och fantastisk skapelse.

Det är viktigt att jag är ärlig mot mig själv.

Jag lyssnar till min kropp och mina egna önskningar.

Jag förtjänar den förlossning jag önskar.

Jag litar på min kropp.

Jag litar på den smärta jag upplever.

Jag litar på mitt värkarbete.

Jag litar på vårt barn.

Jag är beredd att uppleva de känslor som kan komma över mig.

Jag litar på att mitt bäcken och min bäckenbotten kommer att öppna sig för vårt barn, så som det gjort för en massa andra kvinnor före mig.

Min kropp är vacker, kapabel att föda och stark.

Jag accepterar mig själv precis som jag är, här och nu.

Jag känner en inre frid och skönhet.

Jag accepterar denna förlossning som min förlossning och tror att det som sker är det som är bäst för mig och mitt barn.

Jag älskar och accepterar min kropp fullständigt, precis som den är.

Jag känner kärleken från de människor som omger mig.

Mitt barn vet att allt är som det ska.

Jag vet i mitt hjärta vad som är bäst för mitt barn, det är bara mitt medvetande som måste lära sig det.

Bra och starka värkar hjälper mitt barn att komma till världen.

Min kropp har kunskapen att föda vårt barn.

Mitt barn vet när och hur det ska födas.

Mitt barn kommer att födas friskt och i precis rätt tid.

Min kropp när mitt barn.

Precis som min kropp vet hur den ska få mitt barn att växa så vet den hur den ska föda barnet.

Förlossningen är en invärtes process där jag känner vad som händer i den nedre delen av kroppen. Det är en process där jag växer som människa, precis som all personlig utveckling är en process som sker inuti mig.

Jag tänker på viktiga och bra händelser i mitt liv och låter dem skapa en positiv känsla inför förlossningen.

Jag använder positiva upplevelser och människor som är bra för mig för att kunna fokusera på graviditeten och förlossningen.

Jag ser fram emot att snart få träffa barnet som växer i mig.

Jag litar på att min kropp vet vad den ska göra.

Jag fokuserar på min andning för att kunna slappna av och släppa ut barnet.

Jag låter min kropp och mitt barn ta hand om förlossningen.

Omföderska:

Detta är en ny förlossning och ett nytt barn, båda unika.

Jag ser min förra förlossning som en erfarenhet jag lärt av och som fått mig att växa som människa.

Gravid igen? Förra gången gick ju det där med förlossningen inte så bra. Eller bra och bra, både jag och barnet mådde ju bra men det blev ju inte som jag hoppats utan det slutade med akut kejsarsnitt. Hur ska det gå den här gången? Ska jag ens bry mig om att försöka föda vaginalt denna gång? Det kanske är bäst att försöka få igenom ett planerat snitt på en gång?

Ja, det var mina egna tankar inför min andra förlossning. Det är normalt att oroa sig inför den kommande förlossningen, de flesta av oss har väl fått någon skräckhistoria till livs och av någon anledning väljer extra många vänner och bekanta att bre på med sina hemska historier när de ser att man väntar barn. Har man då redan varit med om en jobbig förlossning redan, en förlossning som slutat i skrik och panik och en hastigt påkommen operation så är det inte så konstigt att man har lite extra många funderingar inför det som komma skall.

Min första förlossning slutade i ett akutsnitt efter tre dagars igångsättningsförsök och en lång dag med verkningslösa värkar. Jag hade gått över tiden och man tyckte att det var dags att få ut barnet som föddes i v43 1.

Inför andra förlossningen funderade jag en hel del kring det som hänt förra gången. Skulle jag gå över tiden igen? Hur skulle jag göra om de ville sätta igång mig igen? Tvärvägra och begära kejsarsnitt? Vänta ut barnet tills det behagade komma av egen kraft? Vissa stunder ville jag ”beställa tid” för ett kejsarsnitt sista dagen som de eventuellt skulle låta mig gå till för att slippa riskera att bli liggande på sjukhus flera dagar utan att få igång förlossningen. Det skulle ju inte vara särskilt praktiskt att ligga inne länge heller med tanke på att vi hade en liten pojke som jag antagligen skulle längta mig fördärvad efter. Andra stunder tänkte jag att jag ska minsann vänta tills förlossningen kommer igång av sig själv, vänta så länge det över huvud taget går utan att riskera barnets liv. Första barnet mådde bra trots att jag burit det så länge och jag var övertygad om att det säkert hade klarat en vecka till i magen.

Tiden gick och jag närmade mig 42 fullgångna veckor, knappast med raketfart utan snarare sakta men säkert. Jag började få förvärkar som faktiskt var ganska jobbiga men jag visste ju att det var ganska vanligt för omföderskor så det skulle nog dröja tills de fick lov att snitta ut bäbisen den här gången med. En vän som var på besök log överseende och tyckte väl att ”visst, visst, vi får väl se”.

Dagen därpå var det dags för den första överburenhetskontrollen. Allt stod väl till, barnet mådde bra, det fanns fostervatten och moderkakan verkade fungera – men de där förvärkarna? Läkaren som gjorde ultraljudet erbjöd mig att stanna kvar på sjukhuset och jag nappade på förslaget eftersom det varit ganska jobbigt att åka in till sta’n i bilen.

När jag kom ner på förlossningsavdelningen och blivit inskriven var jag tvungen att gå på toaletten, där gick slemproppen. Då var alltså förlossningen på gång ändå? Men det gjorde ju inte ont? Jovisst gjorde det ont, men inte på det sätt jag trodde det skulle göra när man födde barn. Förra gången var det en mer outhärdlig smärta, okontrollerbar på något vis – ”droppsmärtor”. Tre timmar senare var barnet fött och jag hade klarat det med lustgas som enda smärtlindring! Vilken känsla! Jag kunde!

Jag tänkte berätta hur det går till när en familj vill gå hem från BB. Det varierar säkert mellan olika sjukhus – för att inte tala om olika landsändar. Men så här ungefär går det ofta till hos oss.

När jag går mitt kvällspass brukar jag fråga föräldrar som det verkar fungera bra för om det funderat på hur länge de vill vara kvar. På morgonen går jag en runda till för att checka av så att allt fungerar och ingen ändrat sig. En del har börjat få lite hemlängtan medan andra inte vet hur det fungerar när man ska gå hem, några undrar om de får välja själva eller om personalen säger till när det är dags. Jag berättar att de får känna efter själva och att så länge det är jämvikt mellan förlossning och BB så får de vara kvar, blir det rush på förlossningen finns det risk att man får åka hem om familjen verkar vara redo eftersom de nyförlösta har större behov av platsen. Samtidigt passar jag på att informera om utskrivningsrutinerna även om föräldrarna inte känner sig helt redo att gå hem. Detta eftersom det finns några saker att passa innan hemgång.

Vid kl 10.00 är det barnläkarrond. Den måste barnet vara med på innan hemgång så att barnläkaren kan kontrollera att barnet verkar friskt. Innan barnläkarronden är det bra om barnet är vägt så att vi kan se om det minskat 10% av födelsevikten eller inte och att barnet är avklätt eftersom de flesta barn blir arga när de läggs på det kalla undersökningsbordet även om det finns värmelampa över.

Barnläkaren går igenom barnet från topp till tå. Kontrollerar att fontanellerna inte är sammanväxta eftersom de måste vara följsamma medan barnet växer. Lyssnar på hjärtat så att det inte finns några blåsljud, hos en del barn finns det de första dagarna eftersom hålrummen som ska slutas kan ta en tid på sig innan de gör det ordentligt – i så fall lyssnar läkaren efter någon dag igen. Känner på höfterna så att de inte är luxerade, är det något nyfödda barn ogillar så är det detta moment. Barnläkaren klämmer på magen för att känna att allt är väl, tittar i ögonen för att kontrollera reflexen och kontrollerar också mororeflexen, den som gör att barnet försöker få tag i något att greppa om det faller. Gulheten kontrolleras också, många barn blir lite gula innan levern hunnit komma igång att bryta ner de röda blodkropparna, för det mesta går det över av sig självt medan andra barn behöver kontrolleras med blodprov och kanske måste ligga under sollampa några dagar.

Vid gynläkarronden går vi igenom hur mamman mår, om hon behöver vara kvar för kontroller eller om hon verkar må bra och kan gå hem. För det allra mesta stämmer mammans och läkarens åsikter i den frågan överens.

Helst ska allt vara klart så att familjen kan gå hem, men det är inte alltid det går så snabbt. Om det är möjligt försöker vi prata med familjen redan på kvällen eller tidigt på morgonen, före alla ronder, annars får vi ta det efteråt. Vi har några broschyrer om amning, träning och BVC som vi delar ut, dessutom har vi en liten lathund som vi går igenom. Där finns lite information om bad, kiss och bajs, gulhet, mammans avslag och annat smått och gott.

Hos oss har vi börjat med ett projekt med tidig hemgång. Om man bor i vissa områden och går hem inom 48 timmar efter förlossningen kommer MVC-barnmorskan hem (eller någon från bb ringer på helgen) för att se att allt fungerar.

Andra saker som måste checkas av innan familjen kan gå hem är att om barnet är under 48 timmar vid barnläkarundersökningen måste de komma tillbaka efter den tiden för att göra en ny, inte minst för att kontrollera gulhet och eventuella blåsljud på hjärtat. Mellan 3 och 5-6 dygn efter förlossningen ska PKU-provet göras. Ska familjen tillbaka för läkarundersökning planeras den samtidigt som PKU-provet, ska de inte tillbaka till läkaren kan provet tas på mödravården.

Sist men inte minst hörseltestas alla barn innan hemgång. Om barnet är mindre än ett dygn gammalt kan det vara svårt att få någon reaktion eftersom det kan sitta kvar fosterfett i örat. Barnet ska vara nyammat och helst lite trött och dåsigt eftersom minsta ljud kan störa mätapparaten. En liten snäcka förs in i örat, ljud sänds ut och får flimmerhåren att röra sig, apparaten mäter aktiviteten i dessa flimmerhår. Ibland, om barnet har fosterfett kvar i örat, om det inte är helt tyst eller om det av någon annan anledning inte blir godkänt resultat skickar vi en remiss till audiologen så får de göra en uppföljning. Vi brukar försöka passa in en tid i samband med återbesöket till BB.

Maria sjuksköterska på BB

De nordiska länderna firar amningsveckan vecka 42 varje år. Internationellt firas den under sommaren när det är svårt att engagera människor på grund av semestrar. Varje år anordnas amningsveckan under ett särskilt tema och i år är temat Amning för fred och rättvisa. Läs mer på Amningshjälpens hemsida.

“Breastfeeding is about peace and justice. It is the natural, universal and peaceful way of nurturing our children. In a world often wracked by injustice, violence and war, breastfeeding can be a sentinel of peace – inner peace, peace with other people and peace with the environment.”
Anwar Fazal, Co-founder of WABA and IBFAN , Right Livelihood Award Recipient, 1982

Att vara gravid innebär att vara kvinna, att vara kvinna innebär att vara människa. I alla livets skeden finns företeelser som kan ses som universella. Hur kroppen och själen samarbetar för att vi ska må bra är en viktig del som kanske är ännu viktigare under graviditeten och inför förlossningen. Här kan du läsa mer om de aspekterna på livet.

The beauty of my body is not measured by the size of the clothes it can fit into, but by the stories that it tells. I have a belly and hips that say, ”We grew a child in here,” and breasts that say, ”We nourished life.” My hands, with bitten nails and a writer’s callus, say, ”We create amazing things.”

Min kropps skönhet mäts inte av den klädstorlek den passar i utan i de historier den berättar. Jag har en mage och höfter som säger ”Det växte ett barn här inne” och bröst som säger ”Vi har gett näring till ett liv”. Mina händer, med bitna naglar och författarvalkar säger ”Vi skapar underverk”.

Citat ur "I am Beautiful: A Celebration of Women in Their Own Words" av Dana Carpenter
Översatt av Maria Tingvall

Amningsveckan organiseras av WABA (World Alliance For Breastfeeding Action) enligt ett beslut i samband med att Innocentideklarationen undertecknades 1990. Varje år har man ett avgränsat tema som man fokuserar på. Internationellt firas amningsveckan 1-7 augusti men i Sverige firas den under vecka 42. Världsamningsveckan stöds av UNICEF, WHO och många regeringar och firas i mer än 120 länder.

Tidigare teman har varit amning i IT-samhället, Din rättighet, Lära för livet och Miljö. I år är temat Hälsa för mamma och barn. Genom temat vill man stödja amning som en väg till ökad hälsa hos mor och barn.

The International Cesarean Awareness Network, Inc. (ICAN), har deklarerat april månad som den månad då man satsar lite extra på att informera om kejsarsnitt. År 2004 var till exempel temat "First, Do No Harm" (För det första: gör ingen skada). Temat är inspirerat av Hippocrates läkared vilken i många delar gäller än i dag runt om i världen, temat vill också uttrycka de önskemål kvinnor har när de förbereder sig inför förlossningen i en kultur som för var fjärde kvinna i USA och Kanada till operationssalen för kirurgisk förlossning.

I USA går trenden mot att allt fler kvinnor övertalas att föda med kejsarsnitt igen om de gjort det tidigare. Enligt ICAN är det till och med så att 188 sjukhus runt om i USA bannlyser VBAC (vaginal förlossning efter kejsarsnitt) trots att många studier visar att det är minst lika säkert att föda vaginalt både för mor och barn. Risken för livmoderruptur vid VBAC som är 0,5% kan enligt ICAN ställas mot risken fosterasfyxi vid kejsarsnitt som är 1,3%. När förlossningssät diskuteras är det därför viktigt att olika risker vägs emot varandra.

Enligt Tonya Jamois, ordförande i ICAN, är trenden i USA att läkarna i allt högre grad sätter kvinnans behov i andra rummet och istället oroar sig allt mer för egen del ? inte minst när det gäller risken att bli stämd. Personalkostnader kan enligt Jamois också vara en bidragande faktor. För många sjukhus är kostnaden för stor att ha beredskap för kejsarsnitt vid vaginala förlossningar utanför kontorstid vilket leder till att man försöker avsluta förlossningana under dagtid.

Som symbol för Kejsarsnittsmånaden har ICAN valt ett bourgogne-färgat band som vänts upp-och-ner. Färgen symboliserar förlossningen och det upp-och-ner vända bandet symboliserar den sorg många kvinnor upplever då de inte själva får påverka sin förlossning men det symboliserar också en gravid mage med armar som sträcker sig ut för att söka hjälp.

9månader hakar på och utlyser april månad till Kejsarsnittens månad på sajten. I Sverige ser problemet lite annorlunda ut och är på många sätt mer komplext. Samtidigt som det verkar finnas en trend där allt fler kvinnor förlöses med kejsarsnitt "för säkerhets skull" verkar det finnas parallella trender där det åtminstone utåt ges intrycket att allt fler kvinnor kräver att få föda med kejsarsnitt. Oavsett vilka orsakerna är står det klart att andelen kejsarsnittsförlossningar stadigt ökat de senaste årtiondena

Har du åsikter, tankar, berättelser som du vill dela med dig av? Maila oss!