Förr i tiden lärde mamman sig hur hon skulle amma genom att se hur andra gjorde och få det berättat av sin mor eller andra närstående kvinnor. När fler och fler började föda på sjukhus styrdes amningen upp av personalen, detta berodde bl.a. på:
- befarad infektionsrisk gjorde att mor och barn skiljdes åt
- rutiner på BB-avdelningarna styrde amningstiderna
- man ville styra och reglera barnet
Genom historien har mammorna oftast burit mycket på sina barn och ammat när det behövts. I tider av välstånd och lyx har barnen fått annan föda än modersmjölk eller ammats av amma. I Europa medförde industrialismen att amningen sjönk dramatiskt, istället fick barnen gröt, välling eller mjölk från kor, getter eller andra djur. Detta medförde att många barn dog av diarré ? särskilt under 1700- och 1800-talen. Ammor blev populära bland de rika. 1900-talet medförde ytterligare minskning i amningsfrekvensen därför att vattenförsörjningen blev bättre, man kunde använda kylskåpet för att förvara maten i, man kunde frystorka och göra om maten i pulverform, mjölken pastöriserades och kunde förpackas i hållbara förpackningar som kunde distribueras till omgivande städer, dessutom införde man rutiner som skiljde mor och barn åt efter förlossningen.
År 1945 var amningsfrekvensen i Sverige 95% inklusive barn som ammades av ammor. Under 1950- och 1960-talet började modersmjölksersättning marknadsföras som likvärdig eller till och med bättre än modersmjölken.
En orsak till att amningen minskade från efterkrigstiden kan vara att ersättningen blev allt bättre och ansågs vara ett bra alternativ. Kvinnor började arbeta allt mer utanför hemmet och hade behov av att ge barnen ersättning den tid de var borta. Ersättningsmatning blev en del i den feministiska rörelsen. Människor började flytta för att skaffa arbete, detta innebar att överföringen av kunskap om amning mellan generationerna minskade. 1970 var det år då minst antal barn ammades, ca 20% vid 4 månaders ålder. Ytterligare en faktor var att amning inte uppmuntrades av vårdpersonalen på MVC, BB eller BVC.
Under 1960-talet började man dock kunna skönja en attitydförändring bland många kvinnor och amningstrenden började vända uppåt igen på en del håll i världen. Det var välutbildade kvinnor som först såg fördelarna med amning och började arbeta för kvinnans rätt att amma sina barn. Under 1970-talet började de påverka olika instanser i samhället så att föräldraförsäkringen infördes, WHO-koden som kom 1980 bidrog ytterligare till att vända den negativa trenden. 1973 bildades Amningshjälpen, som är en ideell kvinnoorganisation, för att bevara och sprida kunskap om amning. Kvinnorna som arbetar där har egna erfarenheter och speciella kunskaper om amning. De utbildar så kallade hjälpmammor som får genomgå ett kunskapsprov som utarbetats av föreningen, meningen med detta är att alla hjälpmammor ska ha en gemensam kunskapsgrund. Hjälpmammorna har telefonjour alla dagar och även under kvällar och helger.
I början av 1980-talet visade forskningsresultat vikten av att mamman och barnet inte skiljs från varann direkt efter förlossningen, detta medförde också att amningsperioden förlängdes. På förlossnings- och BB-avdelningar förändrades vårdrutinerna; tidig kontakt efter förlossningen och ”rooming-in” började tillåtas och uppmuntras på BB-avdelningarna – mamman kunde ha barnet hos sig dygnet runt om hon ville och orkade.
Ungefär samtidigt antog WHO etiska regler för att påverka attityder till amning i positiv riktning, dessutom ville de reglera marknadsföringen av bröstmjölksersättningsmedel, nappflaskor och dinappar. Reglerna antogs som en rekommendation i Sverige 1983. UNICEF och WHO har senare också gått ut till alla länder med en aktion kallad ”Amningsvänliga sjukhus” på svenska. Det innebär att förlossningsavdelningar och BB-kliniker ska främja, stödja och skydda amningen. Dessa följer ”Tio steg till en lyckad amning”.
Under 1980-talet stagnerade utvecklingen lite men trenden fortsatte uppåt under 1990-talet då kvinnorna framförallt började amma allt längre (särskilt mellan sex och nio månaders ålder)