mother breastfeeding her child

Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk – hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, man mjölken i sig är av underordnad betydelse.

När detta att ge mjölk blir det avgörande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv.”

Citat från socialantropologen Margaret Mead

Tidigare skulle man inte ta upp barnet så fort det skrek eftersom det skulle bli bortskämt och krävande så fort föräldrarna lydde deras minsta vink. Förhoppningsvis är det inte längre någon som tror det. Barnets skrik är dess sätt att kommunicera med omvärlden, har man inga ord för saker och ting måste man göra sig hörd eller sedd på annat sätt.

Precis som vuxna människor har behov av närhet från andra människor har nyfödda och alla andra barn för den delen behov av närhet. Det skapar trygghet och ro. Vare sig man tycker att det verkar komma mycket mjölk eller ingen alls så kan det vara mysigt att amma om barnet vill det. Många barn som ammas när det vill behöver ingen napp, ju oftare barnet får suga på bröstet, desto mindre behov av napp, vilket underlättar livet oerhört när barnet blir så stort att man får springa och leta nappar, för att inte tala om när nappen ska bort! Man kan se det som att nappen är en ersättning för bröstet när man själv inte vill/kan/orkar/hinner ta upp barnet så fort det vill suga. I behovet att suga ligger förutom behovet att få näring också behovet av närhet.

Har barnet så stort sugbehov att det är nödvändigt med napp är det bra att vänta så länge som möjligt med att introducera den, helst ett par veckor så att mor och barn får in amningstekniken ordentligt först. Ibland anges användning av tröstnapp som orsak till att kvinnor ammar kort tid, en engelsk studie visade att mammor ammade 10 månader utan napp jämfört med 7,5 månad om barnet använde napp. I en studie gjord i Australien tittade man närmare på amningsmönster och nappanvändning och fann att barn som använder napp ammas färre gånger på dagen än barn utan napp, nattetid ammas båda grupperna lika ofta, just detta att barn som inte använder napp ammas oftare tros vara en orsak till att mammorna kan amma längre. En del studier som gjorts för att undersöka sambandet mellan napp och amning är gjorda i länder där mammaledigheten är kort eller näst intill obefintlig vilket i sig kanske kan vara orsak till nappanvändning och tidig avslutning av amningen. Enligt andra studier verkar det som om amningsproblem och dålig motivation att amma bidrar till nappanvändning och tidig avvänjning snarare än att nappen i sig skulle vara orsaken till tidig avvänjning.

Enligt svenska studier påverkar nappanvändning amningen på så sätt att barnet inte suger lika många gånger per dygn på bröstet och det suger kortare stund än barn som inte använder napp. Att suga på tummen påverkar inte amningen på samma sätt.

Enligt en genomgång år 2005 av ett antal studier finns det inget säkert samband mellan nappanvändning och risken för infektioner (t.ex. öroninflammation) eller sneda tänder, däremot verkar det som om napp minskar risken för PSD även om man inte vet varför. Napp påverkar amningen negativt och eftersom risken för PSD är så liten är det viktigare att försöka amma.