Sova tillsammans, samsova

Så gott som alla landlevande däggdjursungar sover tätt tillsammans med sin mamma eller andra närstående i flocken. Förmodligen har det fungerat så hos människorna också. När människan levde i jägar- och samlarsamhällen var det viktigt att ha barnet med sig, barn som var mörkrädda och inte ville ligga ensamma hade troligen större chans att överleva rovdjursangrepp än barn som var nöjda med att ligga ensamma. Även om barn inte längre står under samma hot och levnadsvillkoren skiljer sig markant från dessa samhällen så har inte evolutionen hunnit med att ställa om behoven hos barnen.

Barns utveckling i allmänhet och utvecklingen när det gäller sömnen i synnerhet styrs till stor del av kulturella förväntningar både på barn och på deras föräldrar. Synen på hur barn ska somna och sova började förändras någon gång runt 1200-talet. Innan dess var det naturligt att låta barnet sova hos mamman, när barnet sov hos mamman och fick bröstet när det vaknade till behövde det aldrig ligga ensamt och skrika sig till sömns utan kunde lugnt somna om igen. Under 1200-talet började de katolska prästerna lägga sig i hur familjerna sov, i grunden handlade det om ett sätt att öka makten i kombination med en rädsla för kvinnornas påverkan framförallt på gossebarn. Kanske kan en del av förklaringen ligga i begreppet ”att ligga med varann” eller ”att ligga tillsammans” vilket också har en sexuell innebörd. Den anledning man angav för att inte sova tillsammans med bebisen var att det ökade risken för dödsfall, den riktiga anledningen på den tiden var nog snarare sjukdomar och barnamord, i de fall där dödsfallen skedde olyckligtvis var förmodligen alkohol en viktig faktor. Med industrialismen från 1700-talet och framåt spreds rädslan att skämma bort barnen, om barnen fick som de ville kunde de utvecklas till krävande monster. Så barnen flyttades över i vaggor och fanns det utrymme fick de egna rum att sova i. Den slutliga länken mellan mor och barn kapades under 1900-talet då amningen skulle utföras utifrån klockan och det blev vanligt att ge ersättning med flaska när det ledde till att amningen slutade fungera.

Detta har lett till att det under andra halvan av 1900-talet uppstod behov av en uppsjö av olika experter på området ”Hur man får ett barn att sova själv”. Föräldrar har sökt hjälp för barn som inte har kunnat somna på kvällen, barn som krupit ur vaggan för att få sova hos föräldrarna, sängvätning, mardrömmar eller mörkerrädsla. Många gånger hade det troligen hjälpt att inte tvinga barnet att sova ensamt. Numera har det blivit mer accepterat i samhället i stort att samsova, forskare har börjat intressera sig allt mer för hur barnet påverkas av att få vara nära sina föräldrar. Barn kan inte skämmas bort genom att ligga tillsammans med sina föräldrar, de har en inbyggd strävan efter att bli självständiga individer och när de är mogna kommer de att själva vilja ligga i en egen säng.

Studier från slutet av 1990-talet har visat att barn som samsover med sin mamma har kortare vakenhetsperioder och inte sover så djupt som barn som läggs att sova ensamma eftersom barnet märker av sin mammas rörelser i sömnen. Detta kan vara en skyddsfaktor när det gäller PSD, i kulturer där man bär och samsover med sitt barn är också PSD ovanligare. Samsovning främjar också amningen, särskilt om man inte använder napp, eftersom barnet suger oftare och därmed stimulerar mjölkproduktionen mer än barn som sover i egna sängar. Barn som samsover är ofta varmare omstoppade än barn som sover ensamma. De vaknar också oftare för att äta. De klarar dock att reglera temperaturen och hålla den inom normala gränser. Barn som samsover sover totalt lika mycket som barn som sover ensamma eftersom barn som sover ensamma är vakna längre stund när de vaknar.

Ibland kan det ta tid att lära sig att sova tillsammans, ibland kanske det inte alls går. Man kan samsova på många olika sätt ? även om det inte gpr att sova i samma säng kanske det ändå går att sova i samma rum, till exempel genom att ta bort ena sidan på spjälsängen och ställa bredvid den egna sängen. Något annat man kan göra istället för att barnet ska må så bra som möjligt är att inte låta barnet somna ensamt och att försöka svara på barnets behov när det vaknar om natten. Oavsett vilket så minskar risken för PSD om man ammar och sover i samma rum som bebisen.

Den första tiden med barn är man väldigt känslig för andras tankar och idéer. Om personalen på BB signalerar att det inte är viktigt att samsova med bebisen på salen genom att insistera på att barnet ska ligga i sin lilla vagn så får mamman uppfattningen att det är så det ska vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.