Moderskärlek

Vilken relation du får till ditt barn beror till stor del på vad du har med dig i bagaget i form av relationer till dina egna föräldrar, till dina syskon, din partner och dina vänner. Hur har du upplevt dessa relationer och vad har du satt värde på i dem? Att vara mamma tar alla dina känslomässiga talanger i anspråk. Eftersom man kommer så nära en annan människa och eftersom man många gånger måste hjälpa denna människa genom glädje och sorg, triumf och frustration tvingas man konfrontera sig själv på ett djupare plan än man kanske gjort tidigare i livet. Även om det många gånger kan vara påfrestande kan det ge en stor tillfredsställelse och en större insikt om dig själv.

Det finns ingen perfekt förälder och det finns ingen perfekt moderskärlek. På sätt och vis är det ändamålsenligt. Att uppleva besvikelser och se att det går att korrigera misstag under barndomen är viktigt, man måste få lära sig hantera detta. En perfekt mor eller far skulle inte ge sitt barn tillfälle till detta ? vilket i sig skulle göra den aktuella föräldern ofullkomlig.

Att känna moderskärlek är inte så självklart, särskilt inte om man känner att det är något man måste känna genast när barnet är fött. Ofta tar det en tid innan man känna något som kan likas vid moderskärlek. Genom att göra saker tillsammans och se det lilla barnet utvecklas utvecklas också kärleken till barnet. Några aktiviteter som kan stärka banden mellan mor/far och barn:
– matning
– lek
Matningen kan var en plåga t.ex. om man föresatt sig att amma men amningen strular. Likaså kan det vara svårt att se hur man skulle kunna leka med en tvåveckors bäbis. Ibland kan det ta flera månader, kanske har man lagt av med amningen, kanske har man börjat kunna leka med barnet och se att man får respons på ett mer konkret sätt innan man börjar känna något slags moderskärlek.

Det är viktigt att försöka sätta sig i barnets ställe. Empati är en förutsättning för sann kärlek. Om man kan leva sig in i barnets situation där det ligger och skriker kan man skapa en förståelse för hur barnet upplever situationen. Barn kan överleva om de får mat, men det är inte förrän någon ger dem en känslomässig relation som de utvecklas. Att oroa sig för om man har tillräcklig inlevelseförmåga är vanligt. Dessa tankar kan leda vidare och skapa tvivel när det gäller ens egen betydelse som mamma för just detta barn, skulle det märka om det plötsligt fick en annan mamma? Oftast är oron övergående och man inser att det bara finns en mamma och att barnet skulle sakna en om man försvann från det.

Kommentera

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.