Anknytning

Anknytning är det speciella band som uppstår mellan två individer när de lär känna varann och känner att de bryr sig om varann. Anknytningen till barnet är något som sker instinktivt. Det har utvecklats med evolutionen för att garantera att barnet blir beskyddat så att det kan överleva. Anknytningen har också en biologisk funktion. Känslomässiga processer ligger till grund för det känslomässiga beteendet och ett biologiskt kontrollsystem i hjärnan reglerar det känslomässigt drivna instinktiva beteendet som är centralt för att styra våra hämningar. Detta styrs från den högra hjärnhalvan, under barnets första levnadsår är det denna del av hjärnan som är dominant. Vill man beskriva anknytning biologiskt kan man påstå att det är en växelverkande reglering i den biologiska synkroniseringen mellan organismer.

Omgivningen påverkar i vilken grad anknytningen lyckas och svåra upplevelser kan påverka förmågan att knyta an till barnet på ett negativt sätt. I bindningen mellan mor och barn är bindningen till att börja med rent fysisk, efter hand kommer också ett psykiskt band där de båda individerna känner trygghet i varandras sällskap. Barnet känner sig tryggast i moderns famn, bröst mot bröst. I moderns famn vågar barnet möta värden, fullständigt trygg. Även om bindningen går i båda riktningar är det modern som först knyter an till sitt barn. Vanligtvis kan detta ta ett par veckor.

Alla kvinnor knyter an till sina barn på sitt eget sätt. Hur detta görs beror till stor del på vad kvinnan bär med sig i sin psykologiska ryggsäck. Omedvetet följer de flesta kvinnor ändå ett av ett antal grundläggande mönster.

  • hålla moderskapsupplevelsen på avstånd för att bemästra omställningen, de hänger sig inte åt graviditeten och håller distans till sina egna upplevelser av sina föräldrar och sin barndom.
  • uppslukas av modersrollen, de har ofta ett tätt knutet förhållande till sina egna föräldrar och kommer kanske att binda sina egna barn till sig på samma sätt, de har i allmänhet lätt att kasta sig in i nära relationer över huvud taget.
  • medelvarianten hamnar mitt emellan de båda första och här har kvinnan lätt att engagera sig i sitt nyfödda barn samtidigt som hon släpper in andra människor i den lilla sfären av mor-barn.

Ingen kvinna passar helt in i någon av modellerna men de flesta ligger närmast en av dessa.

Anknytning handlar också om förändringar som sker i barns anknytning till föräldrar eller andra viktiga personer under deras första levnadsår och om känslomässiga band genom hela livscykeln. Den första anknytningen sker när föräldern knyter an till sitt barn och barnet så småningom knyter an till föräldern. Andra viktiga anknytningsprocesser sker senare i livet till partnern, vänner och släktingar. I en studie där man filmade mor och barn 12 veckor efter förlossningen fann man att den grad modern knyter an till sitt barn till viss del kan förutses genom det sätt hon knyter an till sitt barn redan under graviditeten.

Redan direkt efter födelsen ges föräldrarna redskap att knyta an till sitt barn. Man har funnit att både mamman och pappan känner igen sitt nyfödda barns doft, doften liknade mammans som den var mot slutet av graviditeten. På så sätt kan både mamman och pappan känna igen sitt barn och knyta an till det.

Det kan finnas ett samband mellan trygghet och temperament, det beror lite på vad man lägger för betydelse i begreppet temperament. Anknytningen har inte så stor inverkan på om barnes blyghet, det har mer med personlighet att göra även om man kan hjälpa barnet fram. Däremot har man funnit att trygga barn är lugnare, de blir mer tillmötesgående och blir mindre undvikande samt uppvisar ett mer positivt beteende på det stora hela än barn som har en dålig anknytning till sina föräldrar när de är i hemmiljön. I en ovan miljö blir skillnaderna ännu större. Både mammans och pappans anknytning till barnet är viktiga eftersom de både fyller olika funktioner och kompletterar varann. Det är svårt att veta riktigt på vilket sätt det påverkar eftersom många studier är gjorda i USA där man bland annat har mycket kortare föräldraledighet. Utifrån de studier som finns behövs en bra anknytning till pappan därför att en dålig eller obefintlig anknytning kan leda till att barnet får en sämre självkänsla och självtillit samt upplever ett sämre egenvärde än andra barn. Å andra sidan kan en bra anknytning till mamman väga upp detta, om mamman knutit an till sitt barn så får barnet bättre självkänsla och självtillit samt upplever ett bättre egenvärde än andra barn. Allra bäst mår de barn där både mamman och pappan knutit an till sitt barn.

Hur vi fungerar inom familjen påverkar barnet i högsta grad. Om mamman och pappan har många konflikter blir det lätt konflikter mellan syskon, påträngande och överkontrollerande mamma likaså liksom en osäker anknytning mellan mamman och barnen. Vänliga och medkännande pappor underlättade den sociala interaktionen mellan syskonen. De tidiga erfarenheterna med första barnet hade en bestående effekt på syskonens förhållanden till varann liksom på vilket sätt föräldrarna behandlade syskonen olika. Ibland spekuleras det i om personer som bara håller sig till kortvariga förhållanden haft en dålig anknytning till ena eller båda föräldrarna, det verkar inte ha någon större betydelse utan beror troligen på andra orsaker.

Samtidigt som föräldrar och barn behöver knyta an till varann behöver föräldrarna kunna tillåta barnet att frigöra sig. Enligt en amerikansk studie var det så att mammor som har separationsångest och en osäker anknytning till sitt barn ofta själva har haft en osäker barndom där de hade flera negativa minnen och där deras egen frigörelse undergrävts på olika sätt. En partnerrelation där man har en trygg anknytning till varann är också den där parterna trivs bäst, litar mest på varann och har lättast att leva tillsammans.

Det är inte förrän på senare år som man börjat forska på det som kan antas vara dåliga anknytningsmönster, dessa studier har kunnat visa att en dålig anknytning kan påverka barnets utveckling negativt. I allmänhet handlar det om passiva föräldrar eller föräldrar som har olösta problem efter förluster eller trauman som har svårigheter att knyta an till sitt barn. Oorganiserad anknytning kan förklaras som att barnet utsätts för konflikten mellan närmande och undvikande där föräldern utgör en källa för såväl hot som trygghet. En liknande konflikt kan man se hor vuxna som lider av borderline-störningar i sin personlighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.