Cellprovtagning

När man är mellan 23 och 60 år kallas man regelbundet till cellprovtagning för att upptäcka vissa former av cancer i livmodertappen och livmoderhalsen. Det finns normalt olika sorters celler i livmoderhalsen och på livmodertappen men om de börjar växa ut över varandras områden behöver det kontrolleras vidare.

Orsaker
Man har inte hittat några enskilda orsaker till att celler från livmoderhalsen börjar växa ut över livmodertappen eller tvärt om. Ser man till kvinnans sexuella aktivitet så vet man att nunnor som lever i celibat sällan drabbas medan prostituerade drabbas ofta. Tidig sexualdebut och många sexualpartners är här den stora riskfaktorn. Genomgångna könssjukdomar (i första hand sexuellt överförbara) ökar risken. Rökare löper mycket större risk att drabbas än icke-rökare.

Symtom
De flesta kvinnor som har cellförändringar märker inte av det, en del märker det som kontaktblödningar (samlagsblödningar) eller mellanblödningar. Ökade slemmiga eller blodblandade flytningar kan också förekomma.

Diagnos

• Cytologprov - den vanligaste metoden för att ställa diagnos.
• Kolposkopi/inspektion – man kan sällan ställa en diagnos genom att bara göra en undersökning med blotta ögat. Kolposkopi (med instrument belysa insidan av slidan för att kunna se) kan visa cellförändringar och deras utbredning.
• Jodprov (Schillers test) – färgning med jod.
• Provexcision/cervixskrapning – vävnadsprov för att bestämma vilket slags cellförändringar man upptäckt vid kolposkopi eller jodprov. Normalt behövs ingen bedövning men vill man ha de läggs vanligtvis en paracervikalblockad. Så snart man misstänker invasiv cancer ska man göra ett vävnadsprov.

Behandling
Det räcker i allmänhet att man får gå på upprepade kontroller så att man kan hålla tillståndet under uppsikt till att börja med. Bedömer man att det krävs behandling är de vanligaste behandlingsmetoderna:

• destruktion med diatermi eller laser – används när utbredningen inte är så stor.
• kryobehandling – vävnaden på portio fryses ner till ca –90 grader, detta förstör vävnad ner till ca 2 mm djup. Den kan utföras inom öppenvården och bedövning behövs oftast inte. Efter behandlingen dör celler av i det frusna området, detta ger en riklig flytning som kan hålla på ett par veckor efter ingreppet.
• koniseringsoperationer – lämpar sig för alla stadier. Man skär bort en konformad vävnadsbit från modermunnen upp mot livmoderhalsen för att komma åt förändrade celler uppe i livmoderhalsen. Storleken på konen varierar beroende på hur mycket som behöver tas bort för att man ska komma åt, vanligen är basen ca 2 cm och höjden 2 cm likaså. Koniseringen kan göras med laser eller diatermikniv inom öppenvården och då behövs i allmänhet bara lokalbedövning. Man kan också gör koniseringen med kniv men det görs på sjukhus och då fordras i allmänhet narkos. En konisering ska inte ge några men, i sällsynta fall påverkas livmoderhalsens förmåga att hålla stängt så att kvinnan riskerar att föda för tidigt om hon blir gravid.
• hysterektomi – hos äldre kvinnor med ytterligare symtom (myom, smärtor m.m.) kan det bli aktuellt att operera bort hela livmodern.

Uppföljning
Man gör upprepade cellprover efter behandlade fall. Det första 3-4 månader efter operationen, därefter varje halv- eller helår under minst fem år. Får man återfall kan man välja mellan att göra en konisering om man vill behålla sin fertilitet eller att operera bort livmodern.

Slutligen
Många kvinnor blir rädda när de får höra att de har cellförändringar. Dessa förändringar är godartade och kan åtgärdas innan de utvecklas till cancer om de upptäcks i tid. När man upptäcker cellförändringar får man gå på regelbundna kontroller för att man ska kunna hålla uppsikt över dem.

KÄLLA

Weström, L m.fl. (1997) Obstetrik och gynekologi. Lund: Studentlitteratur.