Fosterdiagnostik, etiska problem

Fosterdiagnostik som en rättighet för blivande föräldrar är det nog inte många som argumenterar emot. Inte minst som ett sätt att försäkra sig om att barnet mår bra. Däremot kan det ibland upplevas som att föräldrarna ställs inför beslut som de inte känner att de har tillräcklig kunskap om, särskilt om de inte är medvetna om vad en fosterdiagnostisk kontroll kan visa. Det kan handla om vad ett eventuellt handikapp kan medföra i livskvalitet för barnet såväl som för föräldrarna. Det kan också handla om möjligheter att få hjälp från samhället i de fall det skulle kunna tänkas kräva arbete dygnet runt för att sköta barnet eller kräva stora ekonomiska resurser för att ordna hjälpmedel och anpassa hemmet. Ett allt för ivrigt letande efter fosterskador kan också få motsatt effekt, istället för att skapa trygghet hos föräldrarna kan det medföra ökad oro.

För fostret kan fosterdiagnostiken få viktiga konsekvenser. Samtidigt som det finns en liten risk att det aborteras på grund av skador så ökar chansen till beredskap för behandling till och med i livmodern innan barnet föds.

För samhället utgör fosterdiagnostiken också ett dilemma. Ingen vill ha tillbaka den anda som rådde runt förra sekelskiftet och fram till andra världskriget då mycket av diskussionerna om mänskligt värde handlade om renrasighet, den starkes kamp för överlevnad och en strävan för att skapa den perfekta människan. Samtidigt upplever många föräldrar att det är svårt att få samhällelig hjälp när deras egna resurser sinar. Fosterdiagnostiken innebär också en ökad medikalisering av graviditet och förlossning och kan invagga föräldrar i en tro att livet är kontrollerbart på ett sätt som det aldrig kan bli.

Oavsett vilket val man ställs inför och vilket val man gör som förälder är det viktigt att komma ihåg att det val som gjordes var det bästa utifrån de förutsättningar som fanns vid den tidpunkten. Det är också viktigt att tillåta sig att sörja oavsett om det är ett aborterat foster eller ett levande handikappat barn så att man kan glädjas i den situation man har senare i livet.