Anknytningsteorin handlar om förändringar som sker i barns anknytning till föräldrar eller andra viktiga personer under deras första levnadsår och om känslomässiga band genom hela livscykeln. Den första anknytningen sker när föräldern knyter an till sitt barn och barnet så småningom knyter an till föräldern. Andra viktiga anknytningsprocesser sker senare i livet till partnern, vänner och släktingar.
När ett nytt barn kommer till världen är pappan viktig på flera sätt. Ur ett psykodynamiskt och psykoanalytiskt perspektiv är relationen mellan mamman och pappan viktig för mammans anknytning till sitt barn. Pappan behövs för att avvärja de hotande aspekterna av graviditeten och mödraskapet så att mamman kan knyta an till fostret och senare till barnet. Om pappan är frånvarande blir det svårare för henne att knyta an. En trygg relation mellan föräldrarna hjälper barnet att bygga en trygg bas hos dem. Där föräldrarelationen är trygg blir också anknytningen mellan barn och förälder starkare
Pappor vill gärna involveras i kvinnans graviditet men tycker det är svårt att förstå att det är något verkligt. Att få delta i olika aktiviteter som har med graviditeten att göra gör det hela mer verkligt och konkret vilket också hjälper pappan att knyta an till sitt barn redan innan det fötts. Det kan handla om att dela stunden när kvinnan gör graviditetstestet, känna fosterrörelser, vara med vid ultraljud och att vara med vid förlossningen.
Det är bra om pappan får möjlighet att knyta an till sitt barn redan under graviditeten för att få ett litet försprång sedan när barnet fötts. Om pappan av någon anledning är deprimerad, till exempel vid en oönskad graviditet, försvårar det anknytningen till barnet såväl före som efter förlossningen. För pappor verkar inte socialt stöd eller stress vara särskilt viktigt för förmågan att knyta an till barnet. I en amerikansk studie av tonårsmammor fann man att pappan även är viktig för hur mamman knyter an till sitt barn under graviditet och spädbarnstid. Ju bättre stöd desto bättre anknytning.
Det är kanske inte så konstigt egentligen, men pappor mår mest dåligt under den första delen av graviditeten. Med tiden blir det bättre och efter förlossningen minskar oron stadigt. Ofta när pappan har så stora problem att det påverkar familjen beror det på en otrygg relation till partnern eller är osäker i föräldrarollen. Om pappan inte mår bra så påverkar det också anknytningen till barnet. Det är viktigt att pappan får vara med och hålla sitt barn snabbt efter förlossningen för att knyta an till sitt barn så tidigt som möjligt. Om mamman haft en jobbig förlossning är pappan desto viktigare för barnet, om hon inte orkar ta hand om barnet får pappan tillfälle att ”ersätta” mamman som vårdgivare av barnet. Prematurfödda barn har lika stort behov av närhet som barn födda i normal tid. Ibland kan apparatur ställa till det så att det blir svårare att ordna så att föräldrarna kan hålla barnet men oftast kan man ordna det på något sätt. Om inte mamman kan vara nära barnet så kan pappan vara det, den där första tiden har förmodligen barnet större behov av närhet än mamman så länge hennes liv inte är i överhängande fara.
Pappan är viktigare för amningen än man kan tro även om de ibland kan känna sig oroliga att amningen ska hindra dem från att få tillfälle att knyta an till sitt barn, de kan känna sig onyttiga och separerade från sin partner på grund av barnet. En amerikansk studie från början av 1990-talet visar lite vad som kan ligga bakom mammors attityder till amning. Där tänkte lite drygt hälften av mammorna amma efter förlossningen visade att pappor till barn vars mammor tänkte amma var mer positiva över lag till amning, de trodde på amningens fördelar, de ville själva att mamman skulle amma och hade större respekt för andra ammande mammor än pappor vars partner tänkte flaskmata. De pappor som levde i familjer som tänkte flaskmata sina barn angav skäl som att det är dåligt för brösten, det gör brösten fula och stör sexlivet. Ingen av grupperna tyckte om amning på allmän plats. Förhållandena då i USA skiljer sig dock ganska mycket från Sverige idag men den visar att pappans attityd till amning är viktig för hur mammorna ser på amning.
Mamman och pappan knyter an till sitt barn på olika sätt och bidrar på olika sätt till att forma barnets psykologiska trygghet. Medan mamman till stor del står för närhet och mat står pappan, åtminstone enligt en tysk studie, för trygghet och lek. Känslighet för barents lek och utmaningar i leken stärker anknytningen mellan förälder och barn. Anknytningen till föräldrarna påverkar även barnets relation till sina kompisar. Barn som har en bra anknytning till både mamma och pappa har fler positiva kvaliteter i sina vänskapsband och de har färre konflikter med sina vänner än andra barn. Ju bättre relation till pappan, desto mindre risk för konflikter med bästa kompisen. Barn som är med om en skilsmässa och upplever att de får dålig kontakt med pappan efteråt får sämre självkänsla såväl under barndomen som under ungdomsåren.
Sidorna på 9månader.nu är inte avsedda att fungera som ersättning för barnmorske- eller läkarkontakt, vid osäkerhet eller frågor bör du i första hand vända dig till din barnmorska för personlig bedömning, hjälp och vägledning.