Känslor

Som nyförlöst mamma tolkar man alla avvikelser från det normala som varningssignaler och även om personalen undviker att berätta på en gång kan hon ana att något är fel. Naturligtvis kan personalen inte säga mer än de med säkerhet kan stå för, att invagga de nyblivna föräldrarna i falsk trygghet eller ge felaktiga besked kan skada föräldrarna mer i ett senare skede men det är viktigt att föräldrarna får veta så mycket som möjligt så snart det är möjligt.

Ingen kan med säkerhet säga hur saker och ting kommer att utvecklas eller ge besked om eventuella tidtabeller. Även om man som förälder är medveten om detta kan det orsaka ångest och oro när barnet inte lär sig gå eller prata när dess jämnåriga kamrater går igenom dessa utvecklingssteg. Att lära sig acceptera att barnet har ett handikapp kan ta mycket lång tid. Man behöver tillåta sig att gå igenom förnekandets alla stadier och man behöver tillåta sig att revidera sin fantasibild av drömbarnet. Det ursprungliga drömbarnet finns inte mer men man kan drömma och fantisera om sitt barn utifrån de förutsättningar verkligheten ger.

Föräldrar till utvecklingsstörda eller handikappade barn ställs inför andra utmaningar än vanliga föräldrar. Man måste till att börja med lära sig att se bortom handikappet och se de förutsättningar barnet har att klara olika situationer trots sina begränsningar. Man måste också finna sätt så att man kan knyta an till sitt barn, det kan vara svårt både för att man gärna vill se sitt barn som en förlängning av sig själv vilket inte går om barnet skiljer sig för mycket från drömbarnet och för att ett handikappat barn kan vara ett slag mot ens egen självbild och den bild man tror att andra har av en. Genom att försöka se världen genom barnets ögon, se verkligheten med barnets ögon och leva sig in i den livsrytm som dikteras av barnets handikapp kan man så småningom känna empati för barnet och på så sätt bli mer självständig gentemot omvärlden samtidigt som barnets behov blir allt viktigare.

Det är inte ovanligt att man skuldbelägger varann för att man fått ett handikappat eller utvecklingsstört barn. Ibland kan det vara så att ärftliga anlag bär skulden men det är ju för sent att åtgärda när barnet är fött och det är knappast något som gynnar barnet om föräldrarna skuldbelägger varann. Ofta kan det ligga andra orsaker bakom varför man vill skuldbelägga den andre parten, kanske fanns det problem redan innan barnet föddes och som det vore bättre att lösa istället. Även ett starkt äktenskap kan drabbas av de påfrestningar det innebär att vårda ett handikappat barn. Det sociala livet inskränks, tid och ork för sexuell samvaro saknas, fritidsintressen får stå åt sidan, barnets handikapp kan medföra stora utgifter o.s.v.

Det är viktigt att man försöker vara öppen och ärlig mot varann. Att träffa andra i samma situation hjälper föräldrarna att bearbeta sina känslor och upplevelser, att få berätta om drömmar och fantasier som gått i kras för andra som varit med om liknande upplevelser hjälper föräldrarna att hantera och komma över situationen. Att få klä sina tankar i ord betyder mycket när man upplever något jobbigt.

Att skaffa fler barn är väl inte det första man tänker på när man nyss fått ett handikappat barn, sorgearbetet kan ta flera år. För många familjer innebär ett yngre syskon att familjen kan gå vidare. Syskonet behöver inte innebära att föräldrarna vill ha ett ersättningsbarn utan att de är beredda att gå vidare, kanske kan ett barn till hjälpa föräldrarna att komma förbi låsta positioner de hamnat i under sitt sorgearbete.