Singel i sumpan - Hur man överlever första året som ensamstående mamma med hjälp av snälla grannar, Treo och ett och annat ragg

Journalisten Annika Sundbaum-Melin har skrivit en dagbok om hur man klarar av det första året efter skilsmässan. När den första chocken lagt sig och prozactabletterna börjat ge effekt så upptäcker hon att även en halvfet trebarnsmorsa som närmar sig fyrtio fortfarande kan ha kul på krogen. Det här är en slags anti-Bridget Jones Dagbok. Det handlar inte om den ständiga jakten efter den rätte, utan snarare efter ett tillfälligt ragg. Det är inte en tjusig karriärskvinna utan en trebarnsmor som sliter på dagarna och överdoserar Treo på morgnarna när bakfyllan är för svår. Boken utspelar sig inte i en genomdesignad innerstad i övre medelklassmiljö, utan i den slitna förorten Sumpan.

Det börjar med att jag höjer på ögonbrynet. Sedan rynkar jag pannan. Trettio sidor in i boken har jag börjat fnysa, och efter femtio tvingas jag inse att jag är indignerad. För Annika Sundbaum-Melin super som ett kompani värnpliktiga och har tillräckligt med ragg för att göra Don Juan avundsjuk - och hon är mamma! Inte direkt standardbilden av en ensamstående trebarnsmor, eller hur? Hon är dessutom bara glad av bli av med killen och gör inte ett enda försök att få honom tillbaka. Istället försörjer hon både sina egna och hans barn, tar hand om dem när de är sjuka, ordnar barnkalas och lyckas ändå ha ett eget socialt liv.

Därmed når jag insikt nummer två: jag är inte ett dugg indignerad, jag är avundsjuk. Själv är man singel, tio år yngre, utan barn och utan försörjningsplikt för så mycket som en katt, men inte tusan orkar jag hålla det tempot... Så åt h-te med indignationen. Jag njuter av det rappa språket och ärligheten. Utan självömkan, men också utan att driva med sig själv berättar Annika Sundbaum-Melin om ett år i sitt liv alldeles rakt och med mycket humor. Efter ytterligare några sidor är jag t o m beredd att förlåta henne alla de små pikanta inslagen av kändisskvaller, som annars luktar lite för mycket damtidning för min smak. Och säga vad man vill - hon har många schyssta skrönor att dra.
Märta Wallin, Bokus