Nu fanns det inget mer att göra för mig förutom IVF sa man, men då behövde jag en specialistläkar remiss från mitt landsting (eftersom jag bor i västermanland och vill ha utredingen kvar i Uppsala). Så det var bara för mig att sätta mig ner för att skriva ett brev till läkaren på fertilitetskliniken i Västerås och skicka dit alla journal handlingar som jag hade. I mars 2003 fick jag en tid i Uppsala för att träffa en läkare för att ställa mig i kö för IVF, men naturen hade annat i åtanke. I slutet av februari hade jag gått nästan 1 vecka över tiden och började hoppas igen att jag var gravid, så jag gick till MVC och gjorde ett grav. test. Först sa barnmorskan att det ser inte ut att vara något och jag kände att tårarna började komma. Sen fick hon ett telefonsamtal och efter det så sa hon att "Nej, du är gravid. Det syns tydligt nu". Jag trodde att jag skulle svimma. Jag började skratta och frågade om det verkligen visade rätt. Och det gjorde det. Jag småsprang hela vägen hem och kastade mig på telefonen för att ringa min fästman. Då han svarade så sa jag "Hej Pappa" han fattade först inte men efter en stund så började han skrika och skratta, sen sa han att han inte kunde resa sig från stolen, benen bar inte honom. Vi var så lyckliga, äntligen!!
Det läkarbesöket som jag hade för att ställa mig på kö till IVF blev istället ett tidigt ultraljud. Jag var då i vecka 7 och fostret var som en liten ärta. Vi fick komma tillbaka på ett nytt UL i v. 10 och då var fostret 2,5 cm och man såg hjärtat slå. Det var så häftigt!
Nu berättade vi för mina föräldrar och dom blev jätte glada. mammas första kommentar var "Det var på tiden". Alla vänner och svärföräldrarna blev också jätte glada.
Det var först efter Ultraljudet i vecka 18 som jag började fatta ordentligt att jag skulle bli mamma. Nu var också risken för missfall mindre och jag kunde börja njuta av graviditeten på riktigt. Och det gör jag verkligen, jag älskar att vara gravid. Jag har blivit smalare över rumpan och låren, men magen växer och växer. jag klär mig alltid i tighta kläder, älskar att visa upp min fina mage och känner mig vacker. Inga bristningar, än. Mådde lite illa i två veckor ca v. 9-10, men det var inte värre än åksjuke illamående. Fick dessvärre foglossning i v. 11 som har blivit värre så jag måste alltid gå med stödbälte för att "hålla ihop" bäckenet. Har ont nästan varje dag och är sjukskriven på deltid. men jag tänker så här: Jag mår så bra för övrigt, har inte mått speciellt dåligt, så någonting måste väl jag också utstå. jag har lärt mig att leva med smärtan, jag har fått tips av sjukgymnast hur jag ska träna, sitta, stå, bära m.m.
Var idag på det 4:e besöket på MVC och allt var jättebra. Hjärtljuden var starka 140 slag/min, ingen järnbrist, lite lågt blodtryck 110/60 men hellre det än för högt, urinproven såg bra ut.
Nu har bebisen börjat sparka ordentligt, både dagar och nätter, det känns så mysigt. mamma sa att hon tyckte att det var tidigt för att vara så livlig, så jag kommer nog att få en aktiv bebis. Jag är nu i v. 27.
Jag har precis kommit hem från en två veckors semester i Spanien. Det var så skönt, vi solade, badade, shoppade (babysaker m.m.) och åt gott. Då vi låg på stranden grävde jag ett hål för magen så jag jag kunde ligga och sola ryggen. Då blev det svalt för bebisen och var skönt för mig.
Vill du kontakta Pia? Maila hit
Sidorna på 9månader.nu är inte avsedda att fungera som ersättning för barnmorske- eller läkarkontakt, vid osäkerhet eller frågor bör du i första hand vända dig till din barnmorska för personlig bedömning, hjälp och vägledning.