Papparollen genom tiderna

Faderskapet, liksom moderskapet, omfattas av en mängd myter och föreställningar. Många av dem bygger på att fadern är auktoritär och dominerande, han är familjens överhuvud. Så beskrivs han på många håll i litteraturen och i vetenskapen. Tittar man närmare på personliga beskrivningar av faderskapet är bilden ofta en annan än den officiella som gällt vid en viss tidpunkt.

Hur stor del av sin tid fadern har tillbringat med sina barn har varierat med tiden och i olika grupper av människor. Innan industrialiseringen hade kvinnan stor auktoritet inom sitt ansvarsområde. Ansvarsområdet varierade i olika landsdelar: i norr sågs åkerbruk som kvinnogöra eftersom männen arbetade borta från hemmet medan det i söder var så att åkerbruket sågs som karlgöra. I bondesamhället var det vanligt att fadern deltog i barnens fostran och barnen deltog i arbetet som fadern utförde när de var stora nog. På andra håll fick fadern lov att vara borta från hemmet i långa perioder för att utföra arbete och under vissa perioder kallades männen ut i krig, när de kom hem kunde de istället vara hemma i långa perioder och delta i barnens fostran.

I dagboksanteckningar utförda av män kan man se att de ofta deltog i beslut som gällde så små barn som spädbarn och att de hjälpte till att genomföra besluten. Ett exempel är avvänjningen som flera män har skrivit att de hjälpte till med.

Ensamstående pappor var ett vanligt fenomen förr i tiden. I bl.a. England var lagstiftningen sådan att fadern fick vårdnaden om barnen vid en skilsmässa. Även om regelrätta skilsmässor var ovanliga så förekom separationer i nästan lika hög utsträckning som idag. I svensk lagstiftning definierades kvinnor utifrån deras närstående mäns ställning: som dotter, hustru eller änka. Endast änkor betraktades som myndiga och kunde till viss del träda i mannens ställe i juridiskt och ekonomiskt hänseende. Detta innebar att mannen som myndig person automatiskt fick vårdnaden av barnen. En annan anledning till att det var vanligt med ensamstående pappor var att nästan var tionde kvinna dog i barnsäng. Detta sammantaget innebar att var fjärde barn växte upp med pappa och utan mamma.

Första och andra världskriget har troligen förändrat bilden av fadern något, mest i länder som var direkt drabbade av kriget men också här var männen borta långa perioder under beredskapen. Många barn växte upp utan pappan närvarande, andra barn förlorade sin pappa i kriget. Hos både män och kvinnor påverkade detta bilden av faderns roll.

Sammanfattningsvis kan man säga att de män som anses banbrytande idag är det på en del sätt, på andra handlar det mer om ett nytt sätt att se samma sak. Fäders engagemang varierar från person till person och det varierar stort. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid att vara. Något som kan ha förändrats är vilka fäder man väljer att fokusera intresset på. En period var arketypen för en far mannen som gav sin tid för jobbet och kom hem och satte sig i fåtöljen för att ta igen sig, möjligen läste han godnattsaga för barnen. Numera fokuseras intresset på pappan som tillbringar mycket tid med barnen, som leker med och som vårdar barnen tillsammans med mamman. Båda är ytterligheter som alltid kommer att finnas liksom det alltid kommer att finnas pappor mitt emellan och pappor som har det totala ansvaret för barn och hem. Förhoppningsvis har förutsättningarna för männen att välja den väg de trivs bäst med i slutändan ändå ökat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.