Ryggmärgsbråck

Det finns tre former av ryggmärgsbråck, spina bifida. Vanligast är myelomeningocele där ryggmärgsbråcket innehåller både ryggmärgsvävnad och hinnor, vid meningocele är det bara hinnorna i bråcket och vid spina bifida occulta är det en defekt i kotbågen som är svår att upptäcka vid födelsen men som kan ge problem när barnet blir större. I Sverige har ett foster på tusen någon form av ryggmärgsbråck, andelen varierar runt om i världen och är vanligare i bland annat Storbritannien.

Genom att studera hjärnan och ryggraden på fostret vid ultraljudsundersökning kan man ibland upptäcka ryggmärgsbråck, men särskilt spina bifida occulta är svårt att upptäcka. Misstänker man ryggmärgsbråck kan man göra ett AFP-prov. Innan barnet fötts är inte skadan större än att de flesta foster rör sig så gott som normalt, därför är inte rörelsemönster någon diagnosmetod.

Ibland är ryggmärgsbråck kombinerat med andra missbildningar såsom skador på centala nervsystemet (CNS) eller kormosomavvikelser. Oftast sitter bråcket långt ner på ryggen eftersom chansen för barnet att klara sig och må bra är bättre ju längre ner det sitter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.