Igångsättning

Igångsättning, induktion, innebär att man framkallar förlossning med läkemedel eller mekaniskt innan förlossningen startat av sig själv. Anledningen till att man sätter igång förlossningen varierar lite mellan olia delar av världen men i skandinavien är de vanligaste orsakerna medicinska, till exempel preeklampsi, diabetes eller Rh-immunisering hos kvinnan samt tillväxthämning eller överburenhet av barnet. På senare år har det också blivit allt vanligare med igångsättning på grund av förlossningsrädsla vilket kan vara ett bra alternativ till planerat kejsarsnitt.

Under 1970- och början av 1980-talet sattes ungefär 15% av förlossningarna igång, framför allt det rutinmässiga ultraljudet i vecka 17 har gjort att igångsättning på grund av överburenhet har minskat så vid millennieskiftet låg andelen på 8-9%. I resten av Västeuropa ligger dock frekvensen högt, 25-30%.

Livmoderhalsens mognad är viktig för hur igångsättningen ska gå. Ju mer omogen, desto mindre chans att förlossningen ska starta. För att mogna livmoderhalsen ges ett prostaglandin som gel eller vagatorium som kan sättas i vagina eller inne i livmoderhalsen. Förlossningen startar då hos 30-40% av kvinnorna, resten behöver fler doser eller kommer igång med värkstimulerande dropp. Innan prostaglandinet ges körs en CTG-remsa i 30 minuter, sedan körs en ny CTG-remsa en halvtimme efter prostaglandinet applicerats.

Om livmoderhalsen är något så når mogen, mjuk, eftergivlig och öppen 2-3 cm, sätter man igång förlossningen med värkstimulerande dropp eller amniotomi.

Det finns flera metoder att sätta igång en förlossning och studier av deras säkerhet och effektivitet pågår mer eller mindre ständigt runt om i världen. Många gånger färgas dock resultaten av den förlossningsfilosofi som råder i landet.

  • Att ”slå hål” på fosterhinnorna, göra amniotomi, är enligt en studie ett relativt säkert och effektivt sätt att sätta igång en förlossning.
  • En studie av igångsättning med PGE2-gel (prostaglandin E2) av kvinnor som varit gravida 41 hela veckor och omogen cervix och som fick ny gel efter 12 timmar om cervix fortfarande var omogen visade att mediantiden till spontan förlossning var 25 timmar och 14 minuter. 22,2% kejsarsnitt. Fall där man använde oxytocin (värkstimulerande dropp) togs bort från undersökningen.
  • Genomsnittstiden från det att man påbörjade igångsättning med PGE2 till förlossning var enligt en annan studie17,0 timmar (4-42 timmar) hos förstföderskor och 8,7 timmar (5-19 timmar) hos omföderskor. 14,7% födde med kejsarsnitt (samtliga var förstföderskor).
  • PGE2 hos kvinnor med tidigare kejsarsnitt har ungefär samma effekt som hos förstföderskor, möjligtvis ökar risken för kejsarsnitt.
  • Bröststimulering verkar vara ett både effektivt och säkert sätt att sätta igång en förlossning. Tiden för bröststimulering, förlossningens längd, andelen vaginala förlossningar och Apgar-poäng är ungefär desamma i alla grupper oavsett om man är förstföderska, omföderska eller fött med kejsarsnitt tidigare.

Ofta är alltså igångsättning både effektivt och säkert. Vad man kan se är att ibland behövs flera försök, vad man mer kan se och som kan vara viktigt att tänka på inför en igångsättning är att en igångsättning inte nödvändigtvis innebär en snabb förlossning utan kan dra ut lika länge på tiden som vilken förlossning som helst.

Igångsättning är associerat med något högre kejsarsnittsfrekvens än om förlossningen får komma igång av sig själv, dessutom ökar det användningen av smärtlindring av olika slag. Återupplivning och intensivvård förekommer oftare i samband med igångsättning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.